Skånebollen nr 3/4 2020

8 Skånebollen nr 3-4# 2020 …och i den allsvenska fotbollen har varken Fredrik Nilsson, 48, från Svalöv (numera bor han i Landskrona) eller Magnus Sjöblom, från Asmundtorp, 47, ilat längs sidlinjerna på samma sätt som vi vant oss vid de senaste 20 åren. Efter verksamhet i 459 matcher i högsta serien för Fredrik, mer än någon annan i vårt land, och för Magnus med 421 matcher nöjde sig de båda med vad som varit. Även om det gått ett år sedan de båda fattade sina be- slut att låta säsongen 2019 bli den sista på högsta nivå så har ingen av dem drabbats av abstinens. De har, med en lätt travestering till historien om den pensionerade stinsen som efter att ha gjort sin sista dag på jobbet lugnt satt kvar framför sin TV och konstaterade, ”och där var det en till som sprang offside…”. Fredrik och Magnus är uppvuxna bara en dryg mil från varandra. Båda började ungefär samtidigt, ovetande om varandra, döma fotboll på klubbnivå. Fredrik dömde ungdomsmatcher i Svalövs BK:s regi, Magnus dömde för sin hemorts Asmundtorps IF. – Jag var 16 år då jag började döma ungdomsmatcher i Asmundtorp. Efter något år anmälde jag mig till en domarkurs och sedan jag väl börjat upptäckte jag att det både var roligt och gick att tjäna lite extrapengar under helgerna, avslöjar Magnus. Fredriks första stapplande steg på en domarkarriär som kom att sträcka sig över 30 år, såg i stora drag ut på exakt samma sätt. Rekrytera domare har i väldigt många år varit en uppgift för föreningarna över hela vårt land. Till en början var det oftast spelare som lagt av. Många hade tvingats lägga av på grund av skador. För 60-70 år sedan tillbaka i tiden var en meniskskada oftast detsamma som ett farväl till fortsatt spel. Men det fanns också en och annan som av tränaren fått veta att drömmen om spelarkarriär, ens i egna föreningens division 5- eller division 6-lag, låg ganska långt från möjligheternas långt uttänjda gräns och fått det här rådet: – Du kan ju bli domare. Sådana fattas överallt och alltid! Anmäl dig till en kurs. Varken bättre betalt, höjd status eller bättre kommu- nikationer har tillsammans räckt till att nutidens domar- rekryterare ska mötas av större entusiasm än rekryterarna gjorde under den första kampanjen ”bli domare” för 75 år sedan… På ett eller annat sätt ordnar det sig ändå år efter år. Mycket tack vare att distriktsförbunden fortsatt vägra ta ett nej för ett nej. Fredrik Nilsson har en förklaring som också Magnus Sjöblom är beredd skriva under: – En domaransvarig som tar sin uppgift på allvar är också viktig. I Skåne finns han och för min del är han två – Kalle Hansson, tidigare ansvarig för utbildningen och som gav ett enormt positivt stöd när det behövdes mest. Sak samma med Bengt Larsson, som vid samma tid verkade i Landskronas Fotbolldomarklubb och Skånes Fotbollsför- bunds (SkFF). Resultatet blev en god anda i utbildningsar- betet, den har betytt mycket. Något som Magnus gärna instämmer i: – Att auktoriteter ger beröm till unga domare när så är befogat är viktigt. Men lika viktigt är att när så krävs att kunna ge en rättvis och väl underbyggd kritik. Den bland- ningen klarade både Kalle och Bengt att ge på ett bra sätt. Fredrik och Magnus är helt överens om att den breda topp som den skånska domareliten i dag visar upp har sitt upphov i den grund som lagts under distriktförbundets utbildningar. – Jag minns när vi plockades in till Malmö över en helg för att döma i Fair Play Cup, en träningsturnering. Först dömde vi matcher på lördag eftermiddag. Sedan inkvarterades vi på kansliet, på hårt underlag. Där fick vi mat och genomgångar hölls innan vi gick och lade oss. På söndagsmorgonen fick vi frukost innan nya matcher stod på programmet, berättar Fredrik. Första uppdragen för den som tänkte bli domare var oftast att gå linjeman i en match i en av de lägre distrikts- serierna. Att efter matcherna få stöttning eller kritik av förbundets utsända observatörer var viktigt. – Det var en mycket viktig uppgift som många av SkFF:s domarkontrollanter utförde, Jan-Ingemar Svensson och Harry Wicktor är två som de båda domarveteranerna minns med glädje och respekt. Magnus minns att han 1992 gjorde sin första do- marinsats som linjeman i en division 4-match mellan Hittarps IF och Ängelholms FF. Fredrik är lite osäker var hans premiär som domare utanför egna föreningen ägde rum. Det här handlar i tid om mitten av 1990-talet. Då började frågan om permanenta linjedomare i de högre serierna att diskuteras. Tidigare användes i allsvenska och division 1-matcher domare från närområdet som linjemän. De skulle då vara klassade som matchledare med utbild- ning att få döma minst i division 3. Ny yrkesbeteckning Förslaget med specialutbildade linjemän ledde till den nya yrkesbeteckningen assisterande domare. Till en början utsågs huvuddomare och två assisterande inför varje match. Det tog inte alltför lång tid innan domargrupper (team) bildades. Först blev det permanenta team assiste- rande. Det har senare byggts ut till hela team, huvuddo- mare plus två assisterande. Senare har fjärdedomare kommit till och ändå längre fram i tiden, åtminstone vid internationella matcher, kom- pletterades gruppen med måldomare. Grupperna bestod av sex man och till det matchkontrollant och domarkon- trollant, som inte alltid kommer från samma land som domarna. Om man ska tala om något av ett genombrott för idén med permanenta domarteam kan VM i USA 1994 anses vara startpunkten. Slutflaggat i allsvenskan efter 30 år av mesta AD-paret 2020 var för många ett ovanligt år – covid-19 lade sin förlamande ”hand”över allt och alla. Vi vet inte när det här skrivs om en domstol istället för väljarna i USA utser president. Text: Roger Gottfridsson Foto: Emil Persson