Skånebollen nr 2 2021

34 Skånebollen nr 2 # 2021 Kommentar Allting har sin tid – så ock Skånebollen! Det är min sista kommentar i Skåne- bollen. Värre är att den tidning ni håller i era händer är den sista utgåvan av Skånebollen. Efter 40 år och 188 Skånebollen tackar vi för oss. Med inte obetydligt vemod. Även om min tid i stort sett var ute, jag hade planerat att sluta vid årsskiftet, så har Skånebollen varit en identitet. Inte minst för mig. Det har känts bra att ha ett forum att framföra sina uppfattningar. För att inte tala om den stimulans och viktiga känsla det varit att fortfarande få vara med och i de ständigt pågå- ende debatterna – utan debatter stelnar verksamheten. Även om kontakter av alla de slag minskat med åren känner jag fortfarande samma glädje att få ett ovän- tat telefonsamtal eller att fysiskt träffa fotbollsfolk: ute på arenorna, per telefon eller andra former. Tro mig - det finns de som fortfarande skriver brev och skickar med posten! Skånebollen började med att Skånes FF ville ha ett forum för att lättare kom- municera med alla sina medlemmar. En alert styrelse ledd av Assar Rosdahl gjorde slag i saken. Tanken på att ge ut «en tidning» på nätet fanns inte av den enkla anledningen att ”nätet” inte existe- rade på den tiden. Sagt och gjort – så mycket svårare var det egentligen inte. Idésprutan Olle Larsson ledde redaktionskommittén. På den tiden var situationen i avseendet att journalister med fasta anställningar ställde i ideella eller i vart fall halvideella sammanhang sågs med viss misstro av anställda i den rikare delen av tidnings- världen. Där var nämligen tron på att en- gagemang i frivilligrörelser, som idrott, skulle leda till att journalisterna skulle undvika och dölja att ta upp eventuella obehagligheter i sina tidningar. Att loja- liteten med det ideella uppdraget skulle hindra dem från att vara objektiva i sina dagliga uppgifter. I en hycklande värld finns inga mer missbrukat ord än det som stammar från objektiv! Vem är objektiv? Vem avgör vilka som är objektiva? Av någon underlig, aldrig förklarad, anledning är det alltid de rikaste tidning- arna och deras anställda som ansett och hävdat att de är de mest objektiva. Ta emot en halv miljon i annonspengar av ett företag som uppfattar att det slup- pit undan lindrigt när det utpekats som miljöbov äventyrar, enligt deras uppfatt- ning, mindre än när andra medias en- skilda medarbetare fullföljer sina ideella engagemang. Invecklat? Ja, men det var frågor som plågade den nystartade Skånebollen. Men som inte ledde någonstans för dem som drev frågorna. Sedan den tiden har betydelsen av folkrörelsearbete mötts av allt större uppskattning och i dag ifrågasätts inte vare sig lärares, politi- kers, polisers, socialarbetares eller ens journalisters engagemang i för samhället positiva verksamheter! Vi som var med i Skånebollens redak- tionskommitté, den kanske officiellt till och med kallades informationskommit- tén, hade mycket roligt. Det känns av nå- gon anledning som vi hade mera tid på den tiden. Vi hade träffar där Lars-Chris- ter Olsson (prestation överflödig) sjöng Färsingavisan (jag tror den hette så…), där Mats Engqvist (numera utbildnings- ansvarig i Malmö FF) gjorde kluriga musikfrågesporter, Stig Sunne berättade och sjöng snapsvisor och många, många andra okända talanger hade fritt utlopp. Den händelse jag personligen minns starkast är Skåne FF-styrelsen och alla kommittéledamöter hade en tredagars- samling på en kursgård djupt inne i Ti- vedens skogar i nordöstra Västergötland. En av kvällarna avslutades med att Tord Grip på ett i en närbelägen gård lånat dragspel spelade och ackompanjerade när dåvarande ordföranden och lands- hövdingen Bertil Göransson tillsammans med Bengt Madsen och Assar Rosdahl Tack för oss! framförde gamla läsarsånger. Alla sångarna hade i yngre dagar haft kontakt med den utbredda läsarsångskatten. När Assar med inlevelse sjöng ”Jag har hört om en stad…” var knappt ett öga torrt ens hos oss luttrade hedningar. • • • • Nedläggningen av ideella organisatio- ners tidningar har ökat starkt under hela tiden som Skånebollen gått mot ström- men och fortsatt komma ut. Förbund efter förbund, med toppen Riksidrotts- förbundet (RF) har lagt ned sina organ. Bara ett fåtal förbund fortsätter sina utgivningar. På 1980-talet ingick jag i en jury utsedd av RF som årligen utsåg och pre- mierade ”Sveriges bästa klubbtidning”. Ramarna var vida, jag tro till och med att distriktsförbundstidningar fick vara med. Hur som haver, ett år vann MFF- aren, där årsboken ingick, första priset. Jag fick av RF uppdraget att skriva om publikationernas idégivare, Eric Pers- son – det är han som är mannen bakom den mycket omfångsrika och värdefulla dokumentation som föreningen förfogar över. Vi stämde träff och möttes på MFF:s dåvarande kansli på Södra Förstads- gatan 2. Eric berättade om sin långa karriär och i synnerhet om utgivningen av tryckta media. Han tryckte hårt på behovet av öppenhet och insyn som i hans fall parades med både stor kunnig- het men framför allt lust att skriva. När jag efter ett par timmars intervju slog ihop mitt block sa Eric, troligtvis inte spontant: – Det här var den sista intervjun jag ställde upp på och genomförde! Troligtvis såg jag ut som ett frågeteck- en innan Eric fortsatte: – Jag är på väg att dö. – För några dagar sedan fick jag min dom. Jag har bara några månader kvar. Jag vill be dig om en sak – berätta inte det här offentligt. Några månader senare begravdes Eric P i S:t Johannes kyrka – han var en i raden av stora skånska fotbollsle- dare. Otvivelaktigt den som gjort störst avtryck. • • • • Under mina över 70 år som skribent – av dem den övervägande delen som sportjournalist – har jag upplevt några nedläggningar. Den som smärtat mig mest var nedläggningen av Arbetet 2000.