Skånebollen nr 2 2021

Skånebollen nr 2 # 2021 35 Skånebollens tack och farväl känns också tungt. Trots att jag vet att tiden för publikationer av det här slaget för länge sedan gått ut. Det finns knappt några tidningar av det här slaget kvar. Lite extra smärtar det mig att idrotts- rörelsen, denna enorma kraft, inte försökt göra något åt det som hållit på att hända och varit synligt i minst 50 år. I alla fall ta reda på vad vi skulle göra, eller hellre kanske kunde ha gjort, för att rädda etablerade kontakter med med- lemmarna men inte mindre kontakter med organ utanför idrotten och den stora allmänheten. Kunde skånsk idrott organiserat en redaktion och det som ytterligare krävs gemensamt för ett antal förbund? En gång i tiden, jag hade mitt upp- drag från Svenska Bordtennisförbundet, försökte vi, tillsammans med riksför- bunden för handboll och orientering nå en gemensam lösning vad det gällde tryckning, administration, annonsför- säljning och annat praktiskt för våra publikationer. Vi kom inte särskilt långt, egenintressena slog igenom i nära nog var och varannan fråga. I slutet av 1960-talet, då Orvar Bergmark var förbundskapten för fotbollslandslaget, började han och jag gemensamt att skissa på ett svenskt fotbollsmagasin. Fråga mig inte varför idéen kom upp hos oss. Kanske under någon resa? Jag minns inte men vår huvudtanke var att tidningen skulle utgå som en premie till alla licensie- rade fotbollsspelare. Några kronor av licensavgiften skulle bli till ekonomisk grund. Resten skulle lösas med hjälp av annonsintäkter – erbjuda annonsörer nå alla fotbollsspelare, 15 år och äldre, ansåg vi borde vara attraktivt. Det fanns de i den dåvarande SvFF- styrelsen som stödde oss – mycket längre kom vi inte. Orvar slutade också i SvFF. 1962-1964 gav jag i stort sett i egen regi ut en tidning. Ett månatligt idrotts- magasin med tonvikt på fotboll och is- hockey som fick namnet Start. Troligtvis efter en i slutet av 1800-talet i Göteborg av den göteborgska idrottens starke men på den tiden, Wilhelm Friberg, utgiven tidning. Vi försökte konkurrera med Rekord-Magasinet och All Sport. ”Min” Start blev 18 nummer gammal. Låg lönsamhet – men alls ingen förlustaffär – och att tiden inte ville räcka till minns jag som orsaker till Starts korta levnadstid. För bara några månader sedan fick jag av en gammal vän en komplett uppställ- ning över allt som publicerades i Start, det uppskattade jag. Jag har 13-14 num- mer av tidningen Start i mina samlingar. Jag vill gärna få fatt i de nummer som saknas men ser nedläggningen som logisk. Våra beräkningar låg i de flesta avseenden för lågt. • • • • Skånebollen har mestadels varit ett rent nöje. Kontakterna med Skånes fot- bollsfolk har varit mycket stimulerande – och är mycket stimulerande. Vi har försökt och jag tror att vi har lyckats vara det vi velat och utgett oss för: att öka kännedomen om skånsk fot- boll, att skildra skånsk fotbolls historia, att sprida kännedom om goda idéer både vad det gäller teknik och taktik men också hur man ansar en gräsmatta och hjälpt till att sprida kännedom om föreningsarbete i stort – bland annat hur man skaffar pengar. Ja, vi har behandlat i stort sett allt som har kunnat göra fotbol- len bättre. En och annan kontrovers har inte kunnat undvikas. Den jag minns är någonstans från åren kring 1990. Det var under eller strax efter experimentens år, allsvenskan avslutades med slutspel bland annat, och 2,000 åskådare på allsvenska matcher sågs som bra. I Skåne prövade vi för att spetsa spänningen, men i första hand garantera klassen på lag som flyttades upp, med att låta de bästa fyra lagen från de fyra geografiska grupperna mötas i det som kallades ”elitfyran. Det innebär att de efter vårsäsongen (enkelmöten) fyra främsta bäst placerade lagen från den sydöstra gruppen mötte de fyra främsta från nordväst och samma förfarande med sydväst och nordost. Bra tyckte de flesta. Men inte en föreningsordförande. Han såg sin förening gå mot ruinens brant. Åka tio-tolv mil för att spela divi- sion 4-fotboll. Skandal var hans lindri- gaste ord. Jag tyckte i Skånebollen att det var bra att pröva nya vägar men gjorde en eftersläng där jag menade att skånska föreningar kanske inte var de rätta att klaga på långa resor. Då tog det hus i helvete. Förenings- ledaren krävde i en arg insändare till Skånebollen att jag omedelbart borde avsättas. Bertil Göransson, som då var ordförande, gick i svaromål och citerade tryckfrihetsförordningen och tillsättan- de/avsättande av ansvarig utgivare. En tid senare var händelsen överspelad. Jag var samtidigt verksam i Vellinge IF. I ordförandeuppdraget ingick att sitta på kansliet några gånger varje månad, efter schema. En kväll när jag satt där ringde den man som några månader tidigare önskat mig avsatt från Skåne- bollen. Hans ärende var att föreslå en träningsmatch mellan våra föreningar en bit in på det nya året. Han gjorde inte kopplingen mellan Skånebollen och Vel- linge. Jag antecknade för att överlämna hans förslag till dem som ansvarade för vårt seniorlag med kommentaren att det blev en lång resa för en träningsmatch i februari/mars. Innan vi slutade samta- let frågade han efter mitt namn för att ha någon att referera till i de fortsatta kontakterna. Det blev helt tyst – och så lade han på sin lur. Minns jag rätt fick vi på våren besök av den ”långväga” föreningen. Mycket värre än så här har det inte varit att arbeta med Skånebollen – de roliga minnena är mångfalt fler. • • • • Nu i sista numret av Skånebollen och i det som kan sägas vara sista minuten plockas en av de största frågorna jag upplevt under mina många år i fotbollen fram: en ny distriktsindelning är aktuell. Röra vid organisationsfrågorna i svensk fotboll har varit tabu liksom att ändra på offsideregeln – den har gällt sedan 1925…! De 24 distrikt vars gränser i stort sett sammanfaller med den flera hundra år gamla landskapsindelningen är föremål för diskussion. Förslag som att de ska minskas till åtta är det just nu hetaste förslaget. Eftersom jag inte får möjlighet att delta i diskussionen i fortsättningen konstaterar jag bara att alltför många förutspådda vinster av åtgärder likt denna misslyckats. Jag trodde att ratio- naliseringsåtgärder i form av stordrift var på väg ut. Om inte annat tycker jag att pandemin visat på behovet av närhet och att träffas. Utredningens slutdatum är ännu inte satt och det ger mig hopp. Det finns sä- kert skäl till vissa former av förändringar men jag tror att sådana kan åstadkom- mas inom nuvarande utrymmen. Idrot- tens Hus, både nationellt och på di- striktsnivå, var en god tanke som tyvärr aldrig tog sig riktigt. Tyvärr har alltför många svårt se vid sidan av skygglap- parna, det är ”mitt” som är det viktigaste – hur det går för de andra kan vi skita i. De gamla flersektionsföreningarna har rationaliserats bort på de flesta håll – är det någon som upptäckt några bestående fördelar av det? • • • • Tack för mig! Roger Gottfridsson