StrokeKontakt Nr 3 2024 9 behövde hitta en lösning för sin nya verklighet. ”Jag har tänkt på par som slagit sig samman för 5 eller 10 år sedan och så sker en sådan här sak – då kan det nog bli mycket svårare. Vi har ju ett långt liv tillsammans, och det kanske gör att det blev lättare. Och så vill vi ju varandra väl!” Ylva poängterar vikten av att se samma mål. ”Vi har alltid haft samma förståelse för situationen. Det var Hans som fick stroken, men vi är drabbade båda två,” fortsätter Ylva. Hon reflekterar över hur deras långa relation har gett dem styrkan att inte bara hantera Hans sjukdom, men också att fortsätta leva ett rikt liv ihop. ”Det hjälpte oss att vi hade levt tillsammans så länge innan det hände. Vi har alltid kunnat tala med varandra, även efteråt, och vi har inga hemligheter. Som jag säger, Hans är ju en hygglig man,” säger hon med ett skratt. ”Varken han eller jag är någon gnällspik. Sedan har vi aldrig sagt, ”om det inte hade hänt”. Det hände oss! Och ser man sig omkring så händer det ju, det hände oss och då står vi här. Det är lite så att vi har haft resurser i oss själva och hade en ekonomi som gjorde att vi kunde skaffa oss en större lägenhet. Ja, så blev det för oss.” Men även om det utåt kan se ut som en lyckad resa, så har den inte kommit av sig själv. Både Ylva och Hans har fått kämpa, på vardera håll. Särboveckan – En framgångsmodell Genom anhörigcentrum fick Ylva samtal med en kurator som hjälpte till att orientera fram lösningen med konceptet som de döpt till ”särboveckan”. Det har varit ovärderligt för båda. Nu, flera år senare, där Hans tillbringar var fjärde vecka på växelboende, har det blivit en ryggrad i deras liv. ”Det är förutsägbart och gör att jag kan planera saker långt i förväg. Det gör också att Ylva och Hans fortsatt klarar av att vara självständiga vilket är något de varit hela livet. ”Vi brukar säga att vi har jobbat i samma bolag i 50 år.” förklarar Ylva. Varje nyår frågar de varandra om de ska fortsätta ett år till, berättar Ylva med ett leende. Fysisk aktivitet är viktigt Under vårt samtal berättar Ylva om hur viktigt det är för henne att hålla sig fysiskt aktiv för att hantera det dagliga livet som anhörig. ”Jag återhämtar mig genom att cykla mycket, det hjälper mig att rensa huvudet. Jag har en favoritrunda som tar drygt en timme. Jag åker också skidor och skridskor. Hans och jag har alltid gjort det tillsammans. Det är min rekreation,” förklarar hon. Ylva betonar vikten av att acceptera sin situation och se verkligheten som den är, vilket är avgörande för att de tillsammans ska kunna fortsätta dra åt samma håll. Att sätta upp mål Värdefulla stunder i deras liv har varit de små segrarna, såsom när Hans har kunnat komma tillbaka till deras landställe eller lyckats gå i trappor igen. ”Vi ser framtiden med lugn. Så länge vi kan hantera det här sättet att leva är vi nöjda. Vi planerar resor till Norge där våra barnbarn ska konfirmeras. Vi kämpar på så länge det går,” delar Ylva med en blandning av hopp och realism. Livet som anhörig Ylva reflekterar också över den tid då Hans drabbades av sin stroke, en tid då hon fann sig själv oförmögen att ge tröst till sina barn på grund av sin egen kamp för att hantera krisen. ”Jag klarade bara mig själv då. Det var först i efterhand jag förstod hur ensam jag faktiskt kände mig. Det är något jag har tänkt mycket på,” medger hon. Denna insikt har hjälpt henne att förstå vikten av att ge utrymme för olika sätt att hantera kriser inom familjen. Ylva talar även om hur vissa vänner försvann ur deras liv, vilket hon tror kan bero på rädsla och att det blir så nära ”Det är inte lätt att se någon kämpa med en stroke. Jag tror det kan bli för mycket för vissa, och de drar sig undan,” säger hon eftertänksamt. Måndagsmys Ylvas berättelse är en påminnelse om den outtröttliga styrkan och kärleken som finns i ett långvarigt partnerskap, särskilt när det prövas av oväntade utmaningar. Hennes skratt och varma leenden under vårt samtal visar på en inre styrka och en acceptans av livet som det är, trots allt. Ylva avslutar vårt samtal med att berätta ”Idag ska vi ha måndagsmys,” ler Ylva. ”Vi brukar alltid äta något gott tillsammans när Hans kommer tillbaka efter särboveckan. ” Jag tar adjö av Ylva och Hans och börjar gå mot tågstationen för att bege mig hem till Stockholm. När jag sitter på tåget känner jag en härlig värme i hjärtat och när jag tittar ut genom fönstret och ser landskapet susa förbi ler jag. Tänk, det finns verkligen alltid En ny väg framåt! TEMA ANHÖRIG
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=