TIFF nr 1 / 2022 29 ustav II Adolfs överskeppning till Tyskland 1630 är nästan den enda ”strategiska” landstigningsoperationen i äldre tid, men den gjordes ju till en oförsvarad kust. Karl XII landstigning vid Humlebaek på Själland 1700 var en reguljär strategisk landstigning på fientlig kust men kan väl bara nätt och jämnt räknas till Östersjön, och detsamma gäller de danska landstigningarna i Skåne 1676 och 1709. Under första världskriget genomfördes dock en stor landstigningsoperation i Östersjön, som dock nästan helt har fallit i glömska, nämligen ”Operation Albion”, den tyska landstigningen på Ösel i oktober 1917. Det är märkligt hur litet känd den är, eftersom det var den näst största amfibieoperationen under hela första världskriget (bara den misslyckade Gallipolioperationen 1915 var större). Och dessutom var ”Albion” i flera avseenden tekniskt och taktiskt före sin tid. Hösten 1917 befann sig Tyskland i ett prekärt läge, trots stora militära framgångar och trots att de tyska trupperna överallt stod långt inne på främmande territorium. Men den brittiska blockaden gjorde att det redan svåra försörjnings- och råvaruläget förvärrades för varje dag och Tysklands viktigaste allierade Österrike-Ungern var nära en total kollaps. Dessutom hade USA förklarat krig mot Tyskland i april, och det tyska överkommandot var väl medvetna om att när väl USA:s enorma resurser hunnit mobiliseras var nederlaget oundvikligt. Den enda utväg man såg var att samla alla resurser på Västfronten och vinna en avgörande seger där innan amerikanska trupper hunnit anlända i stort antal, alltså senast våren 1918. Men detta krävde att huvuddelen av trupperna på Östfronten innan dess hunnit förflyttas västerut och förberedas för de mycket annorlunda förhållandena där. Nu hade det varit mycket lugnt i öster ända sedan marsrevolutionen 1917, och den ryska armén blev snabbt allt mera demoraliserad allt medan bolsjevikiska agitatorer gjorde allt för att påskynda sönderfallet, men den nya ryska regimen under Kerenskij vägrade fortfarande att sluta fred. Det behövdes alltså någon stark påtryckning för att tvinga ryssarna till förhandlingsbordet, som t ex ett direkt hot mot den ryska huvudstaden Petrograd (St Petersburg). I detta läge aktualiserades planer på en landstigning på de stora estniska öarna Ösel, Dagö och Moon. Detta hade diskuterats av och till mer än två år. De tyska trupperna hade besatt Litauen och södra Lettland inklusive Riga, men Rigabukten kontrollerades fortfarande helt av den ryska flottan och stora mineringar och kraftigt kustartilleri på södra Ösel (Sworbehalvön) hade stoppat alla tyska försök att tränga in i bukten. En landstigning på Ösel skulle ta kustartilleriet på Sworbe i ryggen, varpå den tyska flottan kunde gå in i Rigabukten och upp i Moonsundet mellan öarna och fastlandet. Detta skulle exponera den nordlettiska och estniska kusten för nya landstigningar och öppna en bakväg upp i Finska viken bakom det starka min- och kustartilleriförsvaret vid vikens mynning. Det skulle kort sagt direkt hota Petrograd. Förberedelserna för operationen kom igång på allvar i augusti 1917, och skedde i forcerat tempo. Väderförhållandena innebar att operationen senast måste ske i mitten av oktober, därefter skulle höststormarna innebära orimliga risker. Den tyska Östersjöflottan var svag och för att genomföra operationen måste därför ett stort antal fartyg från Hochseeflotte i Nordsjön tillfälligt överföras till Östersjön, vilket mer eller mindre omöjliggjorde större företag i Nordsjön. Å andra sidan led Hochseeflotte numera av dålig stridsmoral, till stor del orsakad av den tillsynes ändlösa overksamheten i hamn, och att delta i en relativt riskfri och framgångsrik Operation Albion Ett bortglömt Normandie i Östersjön G Trots att Östersjön varit skådeplatsen för en mängd sjöstrider åtminstone sedan vikingatiden har det där varit häpnadsväckande få större amfibieoperationer. >>> 29 Operation Albion, Ett bortglömt Normandie i Östersjön
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=