TIFF nr 1 / 2022 30 operation i Östersjön kunde därför vara gynnsamt för flottans framtida operationer. Ytterligare ett problem var Tysklands ”Överste Krigsherre”, kejsar Wilhelm II. I motsats till sin martialiska officiella framtoning var Wilhelm i verkligheten en obeslutsam och risk obenägen människa, och det var inte lätt att lirka fram nödvändiga beslut. Wilhelm sade först ja, ändrade sig sedan och stoppade planerna, för att sedan ändra sig en gång till och godkänna landstigningen den 21 september, vilket var i sista minuten med tanke på vädret. Ursprungligen hade tanken varit att den 42. divisionen, som överförts till Libau från fronten öster om Riga, i stort sett ensam skulle genomföra landstigningen, men i ett sent skede tillfördes två specialförband från Västfronten som skulle få stor betydelse för operationens förlopp. Det var 2. cykelbrigaden och 10. stormbataljonen. Tyska armén hade bara två cykelbrigader som hade bildats genom utbrytning av de cykelkompanier som ursprungligen ingick i jägarbataljonerna (se TIFF 1: 2021) medan stormbataljonerna var specialiserade förband för genombrytning av skyttegravslinjer och specialutbildade för infiltration och närstrid. Båda måste betraktas som elitförband. Allt som allt omfattade invasionsstyrkan 25 000 man, 5 000 hästar och 54 kanoner. De första dagarna i oktober anlände både transportfartyg och trupper till Libau (nu Liepaja) som var utskeppningshamn för operationen. Inlastningen blev utdragen och delvis kaotisk. Förbanden hade tagit med sig mer utrustning än det fanns plats för, och dessutom fördröjdes operationen upprepade gånger av det dåliga vädret. Vare sig manskap eller hästar kunde dock av hälsoskäl hållas kvar i de trånga utrymmena ombord någon längre tid, så det blev nödvändigt med upprepade ur- och ilastningar (Bild 1). Och som alltid vid landstigningar blev det slitningar mellan sjöfolket som ville lasta så effektivt som möjligt och armén som ville lasta ”taktiskt”, med det som behövdes först överst. Ryskt försvar På den ryska sidan försvarades Dagö och Ösel av den 107. divisionen, förstärkt med extra artilleri och kavalleri och ett starkt kustartilleriförsvar. 107. divisionen var fortfarande hjälpligt stridsduglig men inte mera. Enligt planerna skulle även större delen av 118. divisionen överföras till öarna, men disciplinen i den divisionen var så usel att bara ett reducerat regemente överhuvud taget hade kunnat förflyttas. Totalt omfattade de ryska styrkorna på öarna ca 15 000 man. Kustartilleriet var i huvudsak koncentrerat på tre platser. Vid Zerel på Sworbehalvön längst i söder stod en kustartilleribataljon med ett 30,5 cm tungt batteri och två medelsvåra batterier. Dess uppgift var att hindra minröjning och inträngning i Irbensundet och därmed Rigabukten. En liknande bataljon, fast med bara ett medelsvårt batteri, fanns på Kap Tahkona på Dagös nordspets, som en del av försvaret av Finska Vikens mynning, medan en tredje bataljon med ett 25,4 cm batteri och ett medelsvårt batteri vid Kuivast på Moon och ett lätt batteri på fastlandet mittemot hade till uppgift att spärra Moonsundet på dess smalaste punkt. Utöver dessa tre bataljoner fanns ytterligare fyra medelsvåra batterier. Ett fanns vid Toffri på Dagös sydspets för att spärra Soelosundet mellan Dagö och Ösel och ett i Lekhtma på Dagös ostkust för att spärra det norra inloppet i Moonsundet. De båda andra fanns vid Ninnast och Hundsort, uddarna på vardera sidan av Taggabukten vilket indikerar att den ryska flottan hade kommit fram till samma slutsats som den tyska, nämligen att en landstigning på Ösel måste göras just där. Taggabukten var den enda del av Ösels västkust som både hade lämpliga stränder för landstigning och gav bra skydd i dåligt väder. Den 11 oktober lämnade transportfartygen med eskort äntligen hamnen i Libau och stävade norrut, medan huvuddelen av örlogsfartygen hade avgått från Danzig dagen innan. Inklusive minsveparförbanden som skulle röja Irbensundet omfattade invasionsflottan 360 fartyg, vilket faktiskt gör den till det numeriskt största marina företaget under hela första världskriget (i Skagerackslaget året innan mellan Hochseeflotte och Grand Fleet deltog 250 fartyg, 151 engelska och 99 tyska). I styrkan ingick 11 moderna slagskepp från Hochseeflotte (slagkryssaren Moltke (flaggskepp) samt tredje och fjärde slagskeppsdivisionerna (10 enheter inklusive det splitternya slagskeppet Bayern)), och företaget hade dessutom ett för 1917 starkt flygunderstöd av 6 luftskepp (Bild 2) och ca 80 flygplan, mest hydroplan. Till och med en pytteliten luftlandsättning på Runö i Rigabukten, den första någonsin, ingick i operationen (se TIFF 3: 2015). I gryningen den 12 oktober löpte invasionsflottan in i Taggabukten. Bild 1: Tyska soldater bordar ett transportfartyg i Libaus hamn.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=