TIFF nr 2 / 2022 30 E Isminor Det finns goda skäl att det ryska angreppet på Finland 1939-40 är känt som ”vinterkriget”. Det utspelade sig från 30 november till 13 mars, och vintern 1939-40 var dessutom ovanligt kall, den första av de tre ökända krigsvintrarna 39/40, 40/41 och 41/42, för övrigt den enda gången i modern tid som tre kalla vintrar kommit i följd. tt resultat av den kalla vintern var att isen snabbt lade sig på sjöar och vattendrag och snart blev tjock nog att bära lastbilar och t o m stridsvagnar. Detta förvärrade läge för de finska styrkorna som hade mycket ont om pansarvärn och tunga vapen och därför hade svårt att försvara de stora öppna isvidderna. Sålunda undkom en av de två divisioner som finnarna inringat vid Suomussalmi genom att fly norrut över den stora sjön Kiantajärvi, och i krigets slutskede kringgick de ryska förbanden det finska försvaret runt Viborg genom att avancera över Viborgska vikens is. Som en följd av dessa erfarenheter utvecklade den finska armén 1940-41 ett unikt vapensystem, Jäämiina (Ismina) m/41, även känd som ARSAmiina efter uppfinnaren övlt Arvo Saloranta. Den första serien om 50 000 minor beställdes i december 1941 efter framgångsrika tester. Isminorna tillverkades av glasflaskor i två storlekar (om 1,8 respektive 0,2 liters volym). Dessa var till större delen fyllda med sprängämne men med ett hål upptill där en tryckkänslig tändare kunde stoppas ned. Flaskorna hade större hals än vanliga dricksflaskor så att tändaren skulle få plats, ungefär som äldre mjölkflaskor. När tändaren installerats lades en gummipackning ovanpå flaskhalsen att flaskan blev vattentät (en del av de använda sprängämnena tålde inte vatten) och en tunn metallkapsyl skruvades ned. Denna var konstruerad så att den i fullt nedskruvat läge just gick fri från tändaren. (Bild 1) Till varje mina hörde också ett snöre fastknutet under gängorna på flaskhalsen och med en träribba i andra änden (Bild 2). Denna var avpassad så att den var längre än diametern på de isborrar som användes för att ”lägga” minorna. Det sprängämne som användes varierade, anit, trinit, nitrolit och amatol, beroende på vad som var tillgängligt. Bild 1. Tysk läsövning 1. Genomskärning av en ismina med trycktändare. Själva tändaren var annorlunda utformad i den finska modellen, men i övrigt var minorna nästan identiska. Källa: Merkbl. 29-5 Minensperren imWinter (Ausgabe 1943). 30 Isminor
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=