TIFF nr 2 / 2022 31 Utlösa ett minfält För att utlösa ett minfält användes en eller oftast ett par minor med elektriska tändare. Dessa var av samma storlek som trycktändarna men levererades separat. De soldater (i regel ingenjörstrupper) som installerade minfälten bytte sedan ut ett par trycktändare mot elektriska tändare. Minorna levererades i trälådor med antingen 15 stora eller 60 små minor (Bild 3) Enligt finska reglementen åtgick en underofficer och 9 man för att lägga ett minfält. En man stakade ut var hålen skulle vara (normalt med 5 meters lucka), tre man med varsin isborr borrade upp hålen, ytterligare tre man lade ut minorna. I regel lades två minor på olika djup i varje hål och ytterligare två man transporterade minor och utrustning med hästkärror eller hästslädar. Vid tunn is räckte det med en mina per hål. Hur snabbt utläggningen gick berodde på is tjockleken. Finska källor anger att en man kunde borra 40 hål per timme i 30 cm tjock is, 20 hål om isen var 50 cm och 12-15 hål i 70 cm tjock is. Att lägga ut ett 500 meter långt fält på 30 cm tjock is tog två och en halv timme. Snöret som minan hängde i var 2 meter långt, och 2,5 meter var minimidjupet för att lägga ut ett fält. Den djupare av de två minorna i varje hål var då nära botten. Använde man de små minorna lades hålen med 4 meters avstånd och bara en mina lades i varje hål. ”Säkerhetsavståndet” mellan två minfält var 100 m (Bild 4). För att utlösa ett minfält användes antingen batterier eller en tändapparat av den klassiska ”tvåhandsmodellen” (Bild 5). Trådarna till de elektriskt utlösta minorna lades helt enkelt på isen, och några mm snö eller frost gjorde dem praktiskt taget osynliga. På land hade detta knappast fungerat, men det ligger ju i sakens natur att ett anfall över en istäckt sjö eller flod inte gärna kan föregås av något bombardemang av isen. När den elutlösta minan exploderade var tryckvågen tillräcklig för att trycka in bleckkapsylen på närliggande minor så att de utlöstes varpå hela ”fältet” exploderade i en kedjereaktion och sprängde upp en vak som var alltför bred för fordon eller soldater att ta sig över. Flascheneisminen Normalt togs isminorna upp innan islossningen började, men om detta inte blev av innan isen blev för dålig Bild 2.Tysk läsövning 2. Skiss över ett is minfält. Tyskarna använde bara en mina per hål, troligen p g a att isen var tunnare längre söderut. Däremot ”dubblerade” de elektriskt utlösta minorna för att vara säkra på att hela fältet skulle explodera. Källa: Merkbl. 29-5 Minensperren imWinter (Ausgabe 1943). Bild 3. Ingående delar i Ismina m/41 stor respektive liten instruktivt upplagda. Notera att den stora minan har en eltändare medan den lilla har en trycktändare. >>> Bild 4. Transportlådor för 15 respektive 60 Isminor stor och liten. De större runda ”burkarna” innehöll 15 trycktändare. Den större lådan vägde ca 50 kg, så man förstår att vagn eller släde behövdes vid utläggningen. Bild 5. Tysktillverkad elektrisk tändapparat av ungefär rätt årgång.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=