TIFF nr 3 / 2022 21 När de första stridsvagnarna kom till Sverige 1921 var allt nytt, ingen erfarenhet mer än att man varit ute och studerat olika vagnar i Europa, haft del av artiklar i tidningar och publikationer. Det man mest studerat var framkomlighet och hur man skulle använda det nya vapnet. Terräng m m var ju annorlunda i Sverige och dessutom var det ju som alltid en pengafråga. När man fick tillstånd av Kungl. Maj:t att köpa in tekniska hjälpmedel för försök var det bland annat stridsvagnar det handlade om. Reparationsresurser m m var ju något man inte hade någon erfarenhet av. När man fick levererat ”traktordelarna” till Sverige 1921 skulle de monteras ihop, den första monterades vid Stockholms Tygstation, de övriga nio vid Flottans Varv i Stockholm. Vagnarna var efter leverans i stålplåt, vilket sedermera härdades för att bli pansarplåt. När man började med försöken kom det upp många saker som man inte tänkt på, de som hade lite erfarenhet av motorfordon var ju trängen och artilleriet, men försöken gjordes vid infanteriet. Man fick leta efter personal som hade körkort, vilket bland annat styrde vem som skulle bli chef. När det blev fel på vagnarna fick man avropa hjälp från Tygstationen om de inte själv kunde fixa det. Efterhand som man fick erfarenhet av verksamheten kom det fram olika behov, ett var att få tillgång till garage, nästa en verkstadslokal samt möjlighet att köpa bränsle, oljor, smörjmedel samt andra förbrukningsvaror. Reservdels- och verktygsfrågan var också under diskussion. De fel som efterhand konstaterades på stridsvagnarna var bland annat problem med bandslitage, eftersom där inte fanns bandbussReparationstjänst inom Stridsvagns-Pansarförband Del 1 – Pionjärtiden Nedslag i hur reparationstjänsten byggdes upp under pionjärtiden under 1920 - 1930 talet. Text: Tommy Nilsson, Svensk PansarHistorisk Förening. Foto och källmaterial: Krigsarkivet via SPHF. www.sphf.se Materielvårdspass. Artikelserie Reparationstjänst Pansarförband
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=