TIFF nr 4 / 2022 39 valde den betydligt mera avancerade logiken med Proportionell eller Syftbäringsstyrning. I denna svänger torpeden på ett sådant sätt att vinkeln mellan torpedens rörelseriktning och målet hålls konstant. Detta möjliggör anfall från alla riktningar och om målet inte ändrar fart eller kurs blir torpedens bana också helt rak, oberoende av anfallsriktning. För att översätta till flygvärlden, Harvards styrsystem byggde på Jaktkurveanfall (JK) och Bells på Direktanfall (DA). Proportionell styrning är betydligt svårare att implementera hårdvarumässigt, och det är anmärkningsvärt att Bell Labs lyckades få fram ett operativt system till juli 1942, alltså på bara ett halvår, med 40-talselektronik. US Navy kom helt riktigt fram till att Proportionell Styrning var den bättre metoden och valde Bell Labs lösning för serieproduktion. Torpedens propeller ritades helt på frihand, baserat på specifikationen, av en hydrodynamiker vid modellbassängen i örlogsvarvet i Washington. Trots detta föga vetenskapliga arbetssätt lyckades ingen förbättra propellerprestanda förrän långt fram på 1950-talet. Badkarstillverkare Styrlogiken innebar att torpeden efter att den kommit ned i vattnet började cirkla med en svängradie av ca 45 meter på ett djup av ca 15 meter. Fångade den upp propellerljud gick den till anfall. Batterikapaciteten var 12-15 minuter under vilken tid torpeden kunde tillryggalägga ca 4 km. När batteriet tog slut sjönk torpeden till botten eftersom den avsiktligt byggts med en liten negativ flytkraft. Tappade torpeden kontakten med målet, började den åter cirkla och söka ett nytt mål. Eftersom styrsystemet fungerade i tre dimensioner kunde torpeden följa en ubåts djupförändringar, men om torpeden under målföljningen kom upp på mindre än 15 meters djup släppte den målet, och började åter cirkla och söka ett nytt mål. Detta för att undvika träff i egna ytfartyg. Målsökningslogiken visade sig vara så bra att bara en ändring gjordes, ”startdjupet” ökades till 60 meter, för att komma under ett eventuellt grunt språngskikt. Vapnet fick den officiella beteckningen MK 24 Mine, istället för MK 24 Torpedo. Enligt en uppgift var det av sekretesskäl, enligt en annan för att undvika att blanda in den amerikanska marinförvaltningens torpedavdelning som var ökänd för trög byråkrati och konservatism. I oktober 1942 var det dags för operativ testning utanför Key West där torpeder fälldes från flygplan mot en ubåt i uläge som hade försetts med en nätbur runt propellrarna för att undvika skador. Provet skulle egentligen omfatta sex fällningar men sedan tre torpeder i rad hade stångat sönder sig vid upprepade attacker mot nätburen förklarade provledaren sig nöjd, och rådde försöksdeltagarna att undvika ubåtstjänst i framtiden! Ett problem när det blev aktuellt med serieproduktion var att hitta ett företag som kunde tillverka den rörformade torpedkroppen. Nästan alla företag som kunde forma plåt i större skala var redan fullt engagerade i andra militära program. Till sist blev det en badkarstillverkare som kom att bygga skroven. Företaget tillverkade 4000 torpedskrov utan anmärkningar, trots att det enda ”mätinstrument” de dittills hade använt var en tumstock! Fido När Fido först togs i bruk våren 1943 var det med mycket hemlighetsmakeri och restriktioner. Fido fick inte fällas mot en ubåt som inte var helt under ytan, men inte heller mer än två minuter efter att ubåten dykt, den fick inte användas nära en fientlig kust eller i Medelhavet, och inte om det fanns andra enheter tillräckligt nära för att se vad som skedde. När en Fido fällts skulle det rapporteras som att man fällt en tung, 1000 lb (454 kg), sjunkbomb. Det fanns verkligen en sådan 1000 lb sjunkbomb, och om det var en sådan som använts skulle rapporten formuleras på ett speciellt sätt för att indikera att det faktiskt var en sjunkbomb som fällts. Inte ens flygplansbesättningarna fick veta något mer än just hur och var ”Fido” skulle användas, även om de nog ganska lätt kunde räkna ut vad det var frågan om. Restriktionen till två minuter efter dykning kan verka strikt, men innebar en stor förbättring jämfört med sjunkbombanfall som erfarenhetsmässigt var helt utsiktslöst om det skedde mer än 30 sekunder efter dykning. Anledningen till sekretessen var framför allt att hemlighålla ”Fidos” relativt låga fart, som bara var obetydligt högre en dåtida ubåtars maximifart i u-läge. Hade den blivit bekant skulle många attacker ha kunnat undvikas genom att gå med maxfart i 15 minuter efter dykning för ett flygplan. Normalt skulle ingen ubåtschef komma på den idén, dels för att ubåten då blev mycket lättare att hitta med sonar och dels för att även en så pass kort ”rusning” förbrukade en rätt stor del av batterikapaciteten. Dåtida ubåtar använde normalt bara ett par tre knops fart i u-läge, bara just tillräckligt för att djuprodren skulle fungera. Normalt bar ett ubåtsjaktflygplan fyra sjunkbomber och två Fido, och så småningom, när det uppdagade hur effektiv Fido var, blev standardtaktiken att först göra en konventionell sjunkbombattack, för att få ubåten att dyka, och följa upp med en torped (Bild 2). Bild 2. En ”Fido” och bakom den två sjunkbomber hängda i bombrummet på en TBF-1 Avenger. Bilden är tagen ombord på eskorthangarfartyget Manila Bay (CVE-61) i februari 1944. Detta enmotoriga flygplan tog alltså bara halv last jämfört med de större landbaserade ubåtsjaktflygplanen. >>>
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=