TIFF nr 1 / 2023 33 Text: Hans Gerlach ovanför eldröret mellan vagnschef och skytt/förare. Efter en dags harvande med dessa moment kom han i otakt och glömde säkra. Då går det som det går. I min grupp ingick på vagnen Bengt Davidsson, också från P5 (tyvärr idag borta), Han tog direkt befälet över oss ”P 5:are”. Jag degraderades till bakåtförare resten av kursen. Den som hade den uppgiften hade även ansvaret att vid materielvård lossa alla bultar på motorluckorna och de sitter hårt åtdragna. De är många lovar jag, samt att även lyfta luckorna. Eftersom ansvaret för tillbudet låg på instruktörerna så tystades det hela ner. Idag får man betrakta det som preskriberat. Man ska vara medveten om att även enkla moment efter ett tag kan falla in i rutin som man ibland kan missa. Att vara skärpt i alla övningsmoment kan inte nog poängteras. Så är ni flera på samma övningsmoment, byt av varandra så kanske risken att tillbud inte inträffar. Jag tror i min enfaldhet att alla tillbud som sker vid övningar, inte rapporteras. När jag ville rota i gamla rapporter på tillbud med 12 cm Grk för att se om vi satt målsättningen rätt inför modifieringen, hittade jag bara 2 tillbud där man ”tappat” kärrans dragögla på fot eller klämt fingrarna vid påhäktning på dragkrok till dragande fordon. Båda vid Kustartilleriet. Jag tycker det är anmärkningsvärt efter så många års nyttjande av pjäsen på förband. Minst ett annat tillbud kände jag till. Det var en avfyring som inte alls gick som planerat. Vi fick plundra för att få ut blindgångaren. Det borde skett många fler tillbud. Är det lathet att rapportera eller tror man att man gjort tjänstefel när något inträffar och inte vågar för att få en ”bassning”? Vi lär oss aldrig av misstagen om de inte rapporteras och man drar erfarenhet av dem. Åtgärder för att förebygga liknande tillbud kan vara enkelt. En teknisk order om modifiering eller motsvarande, eller ändring i säkerhetsföreskrifterna, om det är av allvarlig art. Vi måste lära oss av misstagen – sa igelkotten och steg av rotborsten… Som kuriosa kan berättas att det ingick i ett delmoment att tävla i bästa skjutresultat. Bland alla elever på kursen var det en förbandsingenjör som var bäst och en annan kom på framskjutande plats. Detta retade personalen från P 2 så mycket att de ansåg att dessa skjutmoment måste läggas om. ”Det skedde inte på rätt sätt”. Det gick så långt att de klagade hos Pansarinspektören! På den tiden ansåg P 2 sig ha landets bästa stridsvagnsbefäl. Fa´n tro´t. Under körutbildningen hade instruktörerna på Bofors, där vi först var på utbildning, förmågan att hitta på hyss för oss noviser. Vagnen kunde köras på det sättet att vagnschefen kunde ”ta över” styrningen om han hittade ett mål att snabbt bekämpa. Då tryckte han ner sin gaspedal och skytt/föraren förlorade momentant sin styrförmåga. Vid första körövning praktiserade instruktörerna detta på så sätt att de strax före en 90-graders sväng i hög hastighet tog över och körde så nära diket de visste de kunde innan de svängde… Gissa reaktionen på noviserna! Vi trodde vi förlorat styrförmågan och var på väg rakt ut i spenaten och ner i det djupa diket. Glatt jubel från instruktörerna… Så kan det gå när haspeln inte är på. n Vid påfyllning sänkte man nosen max och fyllde på magasinet bakifrån i skydd. Foto från Miliseum, fotograf okänd.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=