TIFF nr 2 / 2023 10 Prov gjordes med två olika installationer. Sex SG-113 monterade i mittkroppen på en Hs 129B-0, som var en flygplanstyp specialiserad för stridsvagnsbekämpning (Bild 3-4), fyra stycken SG-113 med två i vardera vingen på en Fw 190F-8 jaktbombare (Bild 5). I båda fallen var eldrören riktade litet bakåt så att flygplanets rörelse neutraliserades och projektilriktningen blev vertikalt nedåt. Tanken var att flyga på låg höjd (ca 10 m) över en stridsvagn och skjuta av projektilerna nedåt när man passerade över stridsvagnen. Problemet var att avfyringen måste ske i exakt rätt hundradels sekund, tanken var att använda samma metod som de flesta nutida toppattackvapen använder, nämligen att låta magnetfältet från stålet i stridsvagnen aktivera tändarna och avfyra kanonerna. Detta skulle ske via en särskild detektorantenn. För Hs 129 var den monterad under nosen, och på Fw 190 troligen i vingen (Bild 6). Samma metod hade redan använts i några år av den tyska och den amerikanska flottan som hade utvecklat magnetiska tändare för torpeder. Båda hade dock råkat ut för svåra problem, de amerikanska tändarna utlöste ofta för tidigt eller för sent, de tyska tändarna som fungerat klanderfritt vid provskjutningar i Tyskland klickade frekvent i Norra Ishavet där det jordmagnetiska fältet var annorlunda. Även med det mycket starkare magnetfältet från ett fartygsskrov och relativt långsamgående torpeder var det alltså problematiskt med dåtidens primitiva elektronik, så det är knappast överraskande att Luftwaffe trots rätt omfattande försök inte lyckades få magnetutlösarna att fungera fullt tillförlitligt. Man kom dock så långt att minst en Fw 190F-8 testades i fält i slutet av 1944 men resultatet Bild 2. Skiss av ett SG-113 eldrör och installation i Hs 129B-0. Notera den underkalibriga APDS-projektilen, den elektriska tändningen och detektorantennen under flygplannosen. Bild 3. Hs 129B-0 med SG-113 installerad. Denna installation gjordes i slutet av 1944, och det är osäkert om den någonsin kom till insats. Versionsbeteckningen B-0 visar att det var ett förserieflygplan som troligen användes främst för provning. Bild 4. Själva installationen uppifrån, alltså där vapnen laddades. Bild 5. Vinginstallation med två eldrör i en Fw 190F-8. Bild 6. Samma Fw 190F-8 bakifrån. De installationer som syns på vingovansidan utanför och innanför vapnen hör troligen till detektorantennen.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=