TIFF nr 2 / 2023 11 av proven är okänt. Ryska källor uppger dock att vapnet faktiskt användes sporadiskt i strid. Fokus skiftat från toppattackvapen till bottenattackvapen. Det är mycket möjligt att en större satsning kunde ha löst problemen snabbare, men under tiden hade fokuset skiftat från toppattackvapnet SG-113 till ett ”bottenattackvapnet” SG-116 Zellendusche. Luftwaffe hade nämligen inte bara problem med ryska stridsvagnar, utan även, och kanske ännu mer, med de amerikanska dagliga anfall med tunga bombplan på hög höjd. Dessa flög i stora täta formationer och var extremt starkt beväpnade med upp till ett dussin 12,7 mm kulsprutor vardera. I början av 1944 hade dessutom P-51B Mustang kommit i tjänst, ett jaktplan med räckvidd tillräcklig för att eskortera bombplanen ända till Berlin. Under dessa omständigheter var ett konventionellt jaktkurveanfall bakifrån extremt farligt och ett direktanfall från sidan inte mycket bättre. Bäst framgång hade anfall framifrån, där bombplanen var svagare beväpnade och eskortjakten oftast inte hann ingripa. Sådana anfall var dock ytterst krävande att genomföra för jaktplanspiloterna. Den relativa hastigheten mellan jaktplanet och bombplanet var ca 1000 km/h vilket innebar att piloten hade mindre än 2 sekunder på sig från det att han kom inom skotthåll tills han var tvungen att gira undan för att undvika kollision. Någon kom då på att det skulle bli mycket enklare om piloten kunde koncentrera sig på att flyga just under bombplanet och skjuta uppåt när han passerade under det. Avfyrningen måste ju dock uppenbarligen vara automatisk och det fanns inte tid för mer än en avfyrning. Men varför inte vända en SG-113 upp och ner? Nu var det inte fullt så enkelt efter- som man valde att gå över från 45 mm kaliber till 30 mm, vilket gjorde att man kunde använda eldrör och ammunition från MK-103, Luftwaffes 30 mm automatkanon. (Bild 7). Utlösningselektroniken måste också bli helt ny, eftersom magnetfältet runt ett flygplan till största delen byggt av aluminium är minimalt. Lösningen blev istället en fotocell som reagerade på skuggan från målet. Man fick alltså inte flyga under ett moln eller ett eget flygplan med ett armerat vapen! Den mindre kalibern gjorde det möjligt att montera 6 eldrör i flygkroppen på en Fw 190F-8 (Bild 8). Minst två stycken, eventuellt så mycket som åtta stycken plan modifierades och testades av Erprobungskommando 25 (senare Jagdgruppe 10), dock med dåligt resultat. n Text: Tommy Tyrberg Bild 7. Bakre delen av den modifierade MK-103-kanonen. Vänstra delen till och med patronläget och skruvfogen är ett standardeldrör. Motvikten kallades ”Knüppel” (”klubba”) på tyska. Bild 8. Detta tycks vara den enda bild som finns av SG-116 installationen i en Fw 190F-8. Den mörka fläcken just bakom huvkanten är fönstret för fotocellen.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=