Att vara stridsdomare i underhållstjänst – förr i tia’ TIFF nr 1 / 2024 19 Text: Hans Gerlach Slog jag ut en Radio 145 blev de förbannade och krävde handgripligen tillbaka den, innan jag fysiskt lämnat förbandet. Ändå hade övningsledningen speciellt gått ut med att kedjan skulle testas! Ett grundmurat motstånd fanns alltså. Jag ser det mer från den sidan att förbandschefens adjutant troligen inte visste hur man skulle gå till väga. Under några år på 80-talet utvecklades därför en tyst överenskommelse mellan mig och två regementschefer. Dessa var mycket väl förtrogna om underhållstjänstens betydelse. Jag har aldrig före eller efter denna tid träffat någon regementschef som var så intresserad och insatt i detta. När vi stötte på varandra i spenaten gick vi en runda för att vara bara vi och jag där och då beskrev vad jag sett som han borde känna till. Sedan tog det inte många timmar förrän han besökte berört förband. Speciellt en händelse fastnade i mitt minne. Ett kompani kom till delningspunkten. De steg av och satte på sig skidorna. Anfallet skulle gå någon kilometer eller två längre fram. Man lämnade kvar de ”tunga vapen” man hade på släpen. Inga granatkastare, kulsprutor eller extra ammunition togs alltså med. Det var för ”tungt” att bära med sig i ospårad snö. Fordonsförarna stannade kvar i fordonen med motorerna igång – för att inte frysa och passa på att sova en stund. Bevakning av platsen var det heller inte tal om. Vad som skedde då regementschefen passade på att dyka upp för förbandsbesök kan man bara ana. Vid ett annat tillfälle hade en radiostation pajat. (Det kan faktiskt hända även i fredstid!) Men att anmäla bristen bakåt och begära ersättning behövdes ju inte. Man hade ju försett sig med ”tilläggsutrustning”. Övningsledningen satte upp bakre framskjutna verkstadsresurser som också utnyttjades. Så den delen fungerade. För fordonsmaterielen i första hand. Men materielersättningen var enligt min uppfattning det man inte övade. Förlust av materiel eller behov av reservdelar måste förbandet ha kunskap om hur man agerar. Här brast det en del, anser jag. Eller var tiden för förbandsövningen helt enkelt för kort? Man ska dock inte vara handlingsförlamad då det kan resultera i sämre stridsförmåga för förbandet. En av dessa regementschefer var tekniskt mycket kunnig. Jag fick även möjligheten att lära honom hur man kontrollerar varvtalsregulatorn på hjultraktorerna, detta eftersom alla plomberingar oftast var brutna när vården startade inför muck. Vilket inträffade varje år. Även repförbanden var berörda. Jag tror inte någon förstod hur han fått vetskap om detta. Kompanichefen godkände ingreppet. ”Vi kan inte hålla jämn marschtakt om vi ska hålla hastighet efter långsammaste fordonet”. Att tänka på trafiksäkerhet var det inte riktigt tal om på den tiden. Den militära vägtrafikförordningen tillämpades kanske inte heller fullt ut. Hjultraktorerna gick nu över godkänd maxhastighet. På den tiden fanns även utbildningschef och bataljonschef som kanske inte riktigt hade vetskapen eller brydde sig. Att testa uthålligheten i underhållet var med andra ord ”något” okänt. I alla fall det jag upplevt under åren på förband. Ett undantag var dock I 19 på den tiden. En egen reflektion! Man skulle ju kunna se detta ur en annan synvinkel. Varför bedömer man inte kunskapen om underhållstjänsten och genomförandet och förmågan, genom att till exempel omsätta det i praktiken som en del i vitsordet?! Det skulle bespara försvaret rätt bra med utgifter. En av dessa regementschefer kan jag bara inte förbigå att nämna. Pelle Molin, dåtida chefen I 3, mer känd senare som den försvarsområdesbefälhavare som var en handlingens man. Han tänkte utanför boxen. Försvaret behöver mer folk som honom, tycker jag. Men som sagt, så är man inte profet i eget hus… Så kan det gå när haspeln inte är på. n Att vara stridsdomare i underhållstjänst – förr i tia’ Det hände sig vid den tiden att som underhållsmänniska skulle vi vara med på slutövningar. En bild många av er läsare nog känner igen er i. Men testade man verkligen underhållskedjorna under dessa slutövningar? Nää! Vill jag nog snällt uttrycka det. Att t ex ”slå ut” en radiostation eller en mer komplicerad enhet var omöjligt. Då fungerade inte orderkedjan. I många fall hade truppbefälet sett till att de hade ”ett bakre underhåll” med på kompaniet för att slippa gå bakåt i beställningskedjan. Fungerade inte det, hade varje kompaniadjutant sett till att man hade med extra resurser. Vad gav det för bild av det hela, i ett verkligt nödfallsläge? Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=