TIFF nr 3 / 2024 25 Dessa kom i tjänst 1929 respektive 1932, byggdes i 218 respektive 818 exemplar, och var båda klart före sin tid. TB-beteckningen står för tjazjiolij bombardirovsjtjik, tungt bombflygplan. Båda typerna hade dock en kraftig begränsning eftersom aktionsradien med full bomblast bara var några hundra kilometer för TB-1 och mindre än 1 000 km för TB-3, vilket gjorde att de inte kunde användas för strategiska anfall mot avlägsna mål. Detta var speciellt allvarligt eftersom det var en trossats i Sovjetunionen att proletariatet i de kapitalistiska länderna bara väntade på ett tillfälle att resa sig och störta kapitalismen, och att även ”symboliska” bombanfall av sovjetiska flygplan skulle komma att utlösa den stora revolutionen. Vissa dokument tyder dessutom på att det fanns tankar om att använda sådana långdistansflygplan för att sprida biologiska vapen. Det är därför inte överraskande att Andrej Nikolajevitj Tupolev – Sovjets främste konstruktör av tunga flygplan – 1932 fick uppdraget att konstruera en dalnij bombardirovsjtjik, fjärrbombare, med en aktionsradie av minst 2 000 km och en bomblast på 1 000 kg. Detta var en minst sagt svår uppgift med dåtida teknik, men Tupolev hade redan konstruerat ett remarkabelt flygplan som kunde tjäna som förebild. Detta flygplan var Tupolev ANT-25, även känd som TsAGI-25 och RD-1. Det sista står för Rekord Dalnosti, distansrekord, och avslöjar vad planet byggdes för, nämligen DB-1 – Revolutionsbombaren Under större delen av 1930-talet var Sovjetunionen den enda nation som hade ett starkt tungt bombflyg tack vare två – för sin tid – extremt avancerade flygplan,Tupolev TB-1 och TB-3 (Bild 1–2). Bild 1. Tupolev TB-1. Ett helmetallmonoplan med duralskrov, och därmed ett extremt avancerat flygplan när prototypen flög 1925, en tidpunkt då det typiska flygplanet var ett biplan byggt av trä, duk och ståltråd. Bild 2. Tupolev TB-3. Spetsteknologi 1932, men en dödsfälla 1941. DB-1 Revolutionsbombaren
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=