TIFF nr 3 / 2024 27 Text: Tommy Tyrberg ännu längre, meningen var att landa i San Diego, men som så ofta låg det dimma över Kalifornienkusten. Men sedan blev det inte mer, Tupolev och flera andra inom projektet arresterades av Sovjetunionens kombinerade säkerhets- och underrättelsetjänst (NKVD) för misstänkt sabotage, ANT-konstruktionsbyrån upplöstes och ANT-25:orna hamnade på museum. ANT-36/DB-1 Arbetet med fjärrbombaren DB-1 (ANT-36) skedde parallellt med ANT-25 och kom att omfatta ganska exakt samma tidsperiod. DB-1 var mycket lik ANT-25 men hade ett bombrum i mittkroppen som rymde 10 100 kilo FAB-100 bomber plus en fast AFA-14 lodkamera. Dessutom hade den en defensiv beväpning av 4 st 7,62 mm Degtjarev DA-kulsprutor, en dubbel rörlig kulspruta som sköt uppåt-bakåt och en annan under framkroppen. Dessa bemannades av navigatören och andrepiloten. DB-1-prototypen flög första gången 1934 och de första serieflygplanen i slutet av 1935. Ursprungligen var planen att bygga 50 serieflygplan, men produktionen stoppades efter att 18 byggts och bara ett regemente i Voronezj utrustades med typen (bild 6). Typen hade nämligen usla prestanda. Den enorma vingen innebar att förmågan till snabba eller kraftiga manövrer var närmast obefintlig, den defensiva beväpningen var klen och både toppfart och topphöjd var usla och till och med räckvidden var sämre än den specificerade. Några av planen användes för teständamål, bland annat för att testa Charomskij AN-1RTK flygplansdiesel (bild 7). Planet fick bättre räckvidd, men på bekostnad av problem med tyngdpunkten och motorn visade sig dessutom vara opålitlig vid låga temperaturer. Både Tyskland och Sovjetunionen lade stora resurser på att utveckla specifika dieselmotorer för flygplan under 1930-talet, men de blev aldrig fullt tillfredsställande i tjänst. 1937 avvecklades hela fjärrbombarprogrammet och det enda förbandet ombeväpnades. Värt att notera är att Sovjetunionens försprång när det gällde tunga bombare helt gick förlorat i slutet på 1930-talet. När det tyska anfallet kom i juni 1941 var den nu groteskt föråldrade TB-3 från 1932 fortfarande i tjänst. En ny tung Tupolevbombare – ANT-42/TB-7 – befann sig bara på förseriestadiet trots att den flugit första gången redan 1936. De stora utrensningarna åren 1937–39 hade nästan helt stoppat allt utvecklingsarbete inom flygindustrin. Problemen med motorerna och kylningen blev egentligen aldrig helt lösta och totalt byggdes bara 93 TB-7. Vid det här laget hade dock någon (troligen Stalin själv) insett att det nog inte var så klokt att sätta Sovjetunionens främste flygplanskonstruktör i fängelse, och Tupolev togs till nåder igen. Men när det blev dags att reorganisera det sovjetiska strategiska bombflyget, Dalnaja Avijatsija, efter krigsslutet fick det ironiskt nog mest utrustas med amerikanska medeltunga B-25 Mitchell, tills Tupolev hade fått klart Tu-4 som var en sovjetisk kopia av den likaså amerikanska B-29 Superfortress (se TIFF 3/2008). n Bild 6. Detta tycks vara den enda bild som finns av en DB-1 i förbandstjänst. Bild 7. ANT-36/DB-1 med AN-1RTK dieselmotor. Nosen har därför en helt annan form. Bilden är intressant eftersom den visar den klumpiga kulsprutepositionen under framkroppen. Det är inte direkt förvånade att ANT-36 var långsammare än AT-25. Tekniska data ANT-25/RD Längd 13,4 m, vingspann 34 m, höjd 5,5 m, vingyta 87,1 m², vingprofil TsAGI-6 (20 %) tomvikt 3 700 kg, startvikt 8 000 kg startvikt överlast 11 230 kg, max bränslevikt 6 230 kg, besättning 3 man, motor 1 Mikulin M-34 V-12, 750 hk, maxfart 210 km/h, marschfart 165 km/h, tjänstetopphöjd (full last) 2 100 m, (tom) 7 800 m, flygsträcka 12 000 km ANT-36/DB-1 Längd 13,4 m, vingspann 34 m, vingyta 88,2 m², startvikt 7800 kg, besättning 3 eller 4 man, motor 1 Mikulin M-34R V-12, 820 hk, bomblast 1 000 kg (10 x 100 kg FAB-100), beväpning 4 st 7,62 mm Degtjarev DA-kulsprutor, 1500 skott, maxfart 200 km/h, tjänstetopphöjd (full last) 3 000 m, flygsträcka 4 000 km
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=