TIFF nr 1 / 2025 14 Dåtiden. Det var krig som skapade behovet av en befäst stad i nordöstra Skåne. De äldre städerna i området, Vä och Åhus var anlagda på handelsmässiga grunder utan större möjligheter till ett fullgott försvar. Den nya staden skulle därför anläggas med starkt fokus på goda försvarsegenskaper och anlades därför som en fästning på en strategiskt noga utvald plats. Kung Christian IV hade själv tillsammans med ett par knektar och lantmätare noga rekognoserat de omfattande våtmarkerna i nordöstra Skåne efter det förhärjande Kalmarkriget 1611–14, då det närbelägna men svårförsvarade Vä hade skövlats grundligt av svenskarna. Man hade funnit den lilla sanka Allön som väl lämplig för anläggandet av den nya fästningsstaden Kristianstad. Danmark var denna tids stormakt i Norden och kungen i Köpenhamn behövde skydda sina tillgångar mot det expanderande Sverige, inte minst de som låg i gamla ”Östdanmark”. Den danska krigsledningen var således i desperat behov av en fästning som på ett tillfredsställande sätt kunde kontrollera den nordöstra delen av Skåne. Hade syftet enbart varit att anlägga en stad utifrån handelsmässiga principer så hade man aldrig i sitt rätta sinne valt den plats där centrala Kristianstad ligger idag. Det hade i så fall varit mer fördelaktigt att satsa på Åhus som ju redan ägde stadsrättigheter och dessutom låg vid havet. En klar fördel på 1600-talet då landtransporter var mycket mer omständliga än idag. Hav, floder och sjöar användes i så stor utsträckning som möjligt till transporter. Den lilla ön, Allön, erbjöd en god överblick av det flacka omkringliggande våt landskapet vilket var ypperligt för en fästning och dess artilleri. Våtmarkerna utgjorde därtill ett mycket gott försvar mot en annalkande fiende. Som belysande exempel på fästningens olägenhet var man tvungen att bygga en över 450 meter lång bro (Långebron) över Helge å för att kunna upprätthålla vägförbindelsen mot sydväst. Den nya fästningen skulle nämligen utöver avskräckning också ge skydd åt de gamla viktiga vägförbindelserna i området. I trakten passerade både den gamla färdvägen österut mot Blekinge och leden norrut mot Småland genom de göingska skogsbygderna. Carl von Linné gav vid sin så kallade Skånska resa ca 150 år senare, sommaren 1749, en mycket målande bild av Kristianstad; ”Floden, Helgeå, går jämte staden och med sitt vatten kringränner densamma. Ett sidlänt fält av en halvs mils bredd omgiver staden, vilket om höst och vinter överflödar av vattnet, att staden då ser, som låge han uti en sjö, men om sommartiden är detta en grön och täck betesmark”. Själva anläggandet av den nya fästningsstaden ute i det vidsträckta våtmarksområdet var komplicerat. Därför tog man in holländska byggnadsingenjörer, möjligen också norditalienare, med stor erfarenhet från befästningsbyggnationer i vattensjuka omgivningar. Deras speciella byggnadsstil, så kallad holländsk vattenrenässans, visade sig i högsta grad duglig. Som modell för fästningen, och dess utformande med olika skanskar, stod den ny italienska bastionsmodellen som vid tiden ansågs mycket modern. Den gick bland annat ut på användandet av från fästningsvallarna framskjutande bastioner (eller skansar) som på så sätt kunde beskjuta fienden under längre tid och från flera vinklar. Kristianstad var vid färdigställandet på 1620-talet försett med tio bastioner och utgjorde då en av norra Europas modernaste fästningar. Kristianstad var inte den första staden som Christian IV anlade. Kristianopel längs med kusten i den östligaste delen av Blekinge hade uppförts redan 1599 som gränsfästning mot Sverige (den raserades av svenskarna efter freden i Roskilde 1658). Överhuvudtaget har Christian IV gått till historien som en byggande kung, snarare än som en krigande. Andra städer han grundade är Oslo (som vid grundläggandet fick namnet Kristiania) och Kristiansand i södra Norge. Därutöver ligger han bakom flera praktfulla byggnader, till exempel Börsen och Rosenborgs Slott i Köpenhamn. Kristianstad jämfört med andra garnisionsstäder i Sverige och Karlskrona i synnerhet Syftet med denna artikel är att följa två snarlika sydsvenska städers utveckling från 1600-talet och framåt, deras roller som garnisons- och förvaltningsstäder i landskapet, hur deras roller har förändrats och kontinuerligt fortsätter att förändras inför framtiden. Jag vill i denna artikel också visa på hur både Kristianstad och Karlskrona formats utifrån starka betingelser såsom natur, landskap och statliga satsningar från centralt håll och hur dessa städer nu i olika omfattning har eller håller på att tvingas till nya inriktningar för att kunna överleva. Text: Peter Rosengren, utdrag ur boken ”Spåren av det förflutna – Militärstaden Kristianstad genom seklerna” Kristianstad jämfört med andra garnisionsstäder i Sverige
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=