TIFF nr 1 / 2025 18 et ena landet är Japan som 1931 tog i tjänst Handgranat Typ 91 (Bild 1). Den var i huvudsak en konventionell ägghandgranat, men hade ett par egenheter. Det ena var att kastsäkringen var en slagtändare, som utlöstes genom att slå den mot något hårt föremål (ofta kastarens hjälm), just innan granaten kastades. Detta utlöste ett tidrör och 7-8 sekunder senare exploderade granaten. Den andra egenheten var ett gängat hål i botten av granaten. I detta var en separat liten sprängladdning och en tändhatt inskruvad. Förklaringen till detta var att den japanska armén ett par år tidigare infört Typ 89 Tekidanto, ett mycket speciellt vapen som kanske bäst kan beskrivas som ett mellanting mellan en granatkastare och ett granatgevär (Bild 2). Det var primärt avsett för indirekt eld, som en vanlig granatkastare, men kunde även användas för direkt eld. Detta eftersom det i motsats till de flesta granatkastare inte automatiskt avfyrades när en granat slog i botten på eldröret. Istället hade det en avtryckare och ett slagstift som avfyrade drivladdningen i bottnen på projektilen. Slagstiftet satt dessutom inne i en metallplugg som kunde skruvas in mer eller mindre långt i eldröret. Vapnet avfyrades normalt i 45 graders vinkel och räckvidden bestämdes istället av hur långt metallpluggen hade skruvats in. Var den långt inskruvad hade krutgaserna ett större expansionsutrymme bakom granaten och granaten en kortare accelerationssträcka innan den lämnade eldröret. Räckvidden med de specialtillverkade granaterna till vapnet kunde varieras mellan 55 och 650 meter vid skjutning med den normala skjutvinkeln. Det var dock även möjligt att sänka vapnet efter att granaten släppts ned i eldröret och skjuta mer eller mindre horisontellt, till exempel in i en bunker eller byggnad, förutsatt att vapnets ”spade” hade stöd mot någonting, till exempel en sten eller en trädstam. I detta fall fick man dock sikta ”på frihand”. Typ 89 Tekidanto var ett mycket framgångsrikt vapen, enkelt, lätt (4,7 kg) och tillförlitligt och blev snabbt den japanska arméns viktigaste understödsvapen, med normalt tre stycken i varje skyttepluton (Bild 3). Handgranat Typ 91 Det var här Handgranat Typ 91 kom in. Om ammunitionen till Tekidanto tog slut, kunde istället handgranater användas tack vare den lilla separata laddningen i botten. Man släppte helt enkelt ned handgranaten i eldröret, siktade på vanligt sätt och tryckte av. Handgranaten hade visserligen ingen konventionell anslagständare, men det fanns en fjäder i tidröret som var avpassad så att det inte utlöstes när handgranaten släpptes ned i eldröret, men däremot av accelerationen då vapnet avlossades, så 7-8 sekunder senare exploderade granaten. Man tycker kanske att man kunde ha satt i en kraftigare Handgranatkastare D Ett vapen som kastar handgranater kan låta något paradoxalt. Handgranater är ju per definition något som kastas ”för hand”, men faktum är att åtminstone två länder faktiskt utvecklat vapen för att kasta just handgranater längre än vad vanlig muskelstyrka kan åstadkomma. Bild 1. Bild och sprängskiss av handgranat Modell 91 och den separata drivladdningen. Trådöglan är transportsäkringen och ”creep spring” är fjädern som hindrar utlösning av tändaren före avskjutningen. Granatens diameter är lika med Tekidantos kaliber, 50 mm. Safety cover Firing-pin holder Firing pin Creep spring Percussion cap Two flash holes Fuse body Gas vent Plug screwed into grenade body Cardboard washer Powder delay train Delay assembly tube Bursting charge Perforated steel disk Detonator Felt packing Grenade body Body Propellant Gas vent Copper cup Steel washer Percussion cap (8 to 9 seconds) Holes for insertion of safety pin Handgranatkastare
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=