TIFF nr 2 / 2025 20 lltsedan eldvapen uppfanns, omkring år 1300, hade svartkrut varit det sprängämne som funnits tillgängligt. Detta innebar att en mynningshastighet större än ungefär 400 m/s var omöjlig att uppnå. Det finns helt enkelt inte mer energi i svartkrut. På 1880-talet började dock flera årtiondens försök att åstadkomma krut som var kraftigare än svartkrut, men ändå stabilt och som detonerade med en hastighet som var lämplig för en drivladdning, att ge resultat i flera länder. Frankrike var först ut med ”poudre B” 1884, men andra länder följde snabbt efter. Samtidigt hade tekniken att gjuta stål nått så långt att det blev möjligt att gjuta eldrörsämnen med tillförlitlig kvalitet och med mycket bättre hållfasthet än gjutjärn eller smidesjärn. Resultatet blev att de ”flaskformade” och extremt tunga och klumpiga pjäserna från tidigt 1880-tal byttes mot betydligt längre och lättare pjäser, men som sköt iväg lika tunga projektiler med ungefär dubbel så hög mynningshastighet och flerdubbel eldhastighet. En säregen effekt av detta var att medan en kanon från 1875 var hopplöst föråldrad redan före 1900, hade en kanon från 1895 ofta fortfarande helt godtagbar prestanda 1945. Lavetten kanske behövde modifieras för högre elevation och modern ammunition anskaffas, men själva eldrörens prestanda hade inte förändrats särskilt mycket. Samtidigt som kanonerna alltså blev mycket effektivare hade ett annat marint vapen börjat bli ett allvarligt hot. Den första torpeden hade uppfunnits på 1860-talet, men det tog ca 20 år innan den verkligen blev praktiskt användbar. På 1880-talet hade torpederna nått en räckvidd på ett antal hundra meter med en fart mellan 20 och 30 knop vilket gjorde att de blivit ett reellt hot mot större fartyg. I synnerhet som de nya sprängämnena även gjort torpedstridsspetsarna farligare. Som vapenbärare för dessa tidiga torpeder användes torpedbåtar, små ångfartyg med ett tonnage av 30-100 ton, och en fart av 15-20 knop. Så små och bräckliga farkoster var naturligtvis mycket sårbara, i synnerhet som torpederna hade kort räckvidd, och under loppet av 1880-talet utvecklade olika vapentillverkare en hel rad kanoner med 37-65 mm kaliber som försvar mot torpedbåtar. Det var små lätta handriktade pjäser på pivålavettage. De hade i regel enhetspatron, det vill säga granat och drivladdning (i en mässingshylsa) hanterades som en enhet, och var oftast halvautomatiska, vilket innebar att rekylen öppnade mekanismen och kastade ut tomhylsan varpå pjäsen var klar för omladdning. Den svenska marinen köpte små serier av flera olika sådana pjäser med 38-57 mm kaliber under 1880-talet. Den bästa visade sig vara en 57 mm kanon tillverkad av den (huvudsakligen) engelska vapentillverkaren Nordenfelt, i svensk tjänst känd som 57 mm kanon M/89. Marinen var dock inte helt nöjda med pjäsen utan gav Nordenfelt uppdrag att utveckla en förbättrad version. Nordenfelt var för övrigt svensk från början och det var hans svenska dotterbolag Stockholms Vapenfabrik som tillverkade de ursprungliga 13 M/89. Serietillverkningen av M/89B delades sedan mellan Stockholms Vapenfabrik och Finspångs bruk. Finspång var vid denna tid den Svenska marinens äldsta trotjänare A Alla eldvapen, och i synnerhet artilleriet, genomgick en total revolution på 1880-talet. Detta berodde på två saker, röksvagt kemiskt krut och ny stålmetallurgi. Bild 1: Pjäsexercis ombord på Hjälpvedettbåten 384 Gretha 1940. Tre man var den normala bemanningen för en M/89B. ”Röret” som riktaren tittar igenom är faktiskt ett kikarsikte. 1880-talsoptik var tämligen primitiv. Svenska marinens äldsta trotjänare
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=