TIFF nr 2 / 2025 21 främste kanontillverkaren i Sverige, men Bofors höll på att bli en allt värre konkurrent, i synnerhet på grövre kalibrar. Den förbättrade 57 mm kanonen, M/89B, som började levereras 1892 var nog Nordenfelts mästerstycke. Eldröret hade förlängts från 48 till 55 kaliber vilket ökade mynningshastigheten från 630 till 705 m/s och skottvidden med någon kilometer. Resultatet blev en enkel, robust, välskjutande och lätthanterlig pjäs, som kunde hanteras av tre man (Bild 1). M/89B blev den svenska flottans standardpjäs mot torpedbåtar. Samtliga tolv pansarskepp från Svea (1886) till Oscar II (1907), pansarkryssaren Fylgia (1907), de fem torpedkryssarna av Örnen-klass (1898-1901) och de tre första jagarna (Magne, Mode och Wale) beväpnades med den, liksom ett antal äldre moderniserade monitorer och kanonbåtar (Bild 2). Totalt byggdes 223 pjäser 18921908, vilket nog är den längsta serie pjäser för ytstrid som byggts för den svenska flottan. Dessutom byggdes ett antal varianter av samma grundkonstruktion. 57 mm kanon M/95 var en något förkortad pjäs i hjullavettage för kustartilleriet, M/95B och 95C var kraftigt förkortade s k kaponjärkanoner för närförsvar i fästningar medan M/99 var en långpipig variant anpassad för montering i pansartorn, också i fästningar. En del av dessa varianter användes även av armén. M/95D var märkligt nog däremot en längre pjäs avsedd för montering i fartyg, närmare bestämt i de sista torpedbåtarna av Plejadklassen (1908-10) och tillverkades parallellt med de sista M/89B. Omkring sekelskiftet började dock en ny fartygstyp ersätta torpedbåten, nämligen jagaren, både avsedd att jaga torpedbåtar (därav namnet) och ersätta dem som torpedbärare. Jagarna var både större (200-500 ton) och snabbare (25-30 knop) än torpedbåtar och 57 mm kanoner var i klenaste laget för att bekämpa dem, något som bekräftades av erfarenheterna från det rysk-japanska kriget 1904-05. Finspång utvecklade nu en 75 mm kanon M/05 för att ersätta M/89B (för övrigt den sista pjäs som utvecklades i Finspång). Övergången kan illustreras av den tidigare nämnda Wale (1908) som hade 2 75 mm M/05 och 4 57 mm M/89B. Antalet 57 mm pjäser på flottans fartyg började nu minska, allt eftersom fartyg moderniserades, ombeväpnades eller utrangerades. Pjäsens historia var emellertid långtifrån över. Ett nytt hot, flygplanet, hade dykt upp och 1916 modifierade Bofors ett antal M/89B till luftvärnspjäser under beteckningen M/16, några av de första i Sverige. Lavettaget ändrades för att möjliggöra hög elevation och en motvikt monterades ovanpå eldröret för att förbättra balansen och underlätta följning av snabba mål (Bild 3). Fram på 1930-talet var det inte längre så många M/89B kvar till sjöss, men 1936 skulle de gå till sjöss igen i en helt ny roll, nämligen som ubåtsbeväpning. De tre minubåtarna av Delfinen-klass beställdes 1932, en tid då evig fred förmodades råda. Försvarsanslagen var mycket magra, och det var bara tack vare arbetsmarknadsmedel som bygget överhuvud taget var möjligt (något känns bekant här). Den föregående ubåtsklassen, Draken-båtarna, hade en 10,5 cm däckskanon från Bofors Bild 2: M/89B i sin ursprungliga funktion som antitorpedbåtspjäs på ett pansarskepp omkring 1900. Bild 3. 57 mm kanon M/16, en luftvärnsvariant av M/89B. Därav motvikten ovanpå eldröret som ”balanserar” pjäsen. Här ”degraderad” till kustartilleripjäs i batteri YG (Yttre Gården) vid inloppet till Nynäshamn. Bilden tagen 1943.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=