TIFF nr 2 / 2025 22 men till det räckte inte pengarna, utan det fick bli det billigaste som fanns, nämligen tre M/89B från marinens eldrörsreserv i Karlskrona (i rättvisans namn bör kanske tilläggas att man även börjat tveka om användbarheten av anfall med kanoneld på ytan i Östersjön på grund av det ökande hotet från flygplan). Och det var inte sista gången som spritt nya örlogsfartyg fick lov att beväpnas med M/89B. I slutet på 1930-talet hade två utsjöminsvepare, Arholma och Landsort, byggts. De hade beväpnats med vardera två 75 mm Boforskanoner M/12 ”ärvda” från pansarskeppen av Sverigeklassen där de nyligen ersatts av moderna luftvärnskanoner. Den första krigsvintern 1939/40 beslutade regeringen att snabbygga ytterligare tolv minsvepare av Arholma-klass, behovet av minsvepning och eskort var akut. Dessa skulle dock beväpnas med två 10,5 cm allmålskanoner M/40. Byggandet gick snabbt, inte mindre än sju varv anlitades, och alla tolv fartygen blev klara 194041. Det gick betydligt långsammare med bestyckningen. M/40 var som sagt en allmålskanon med ett för sin tid mycket avancerat luftvärnssikte och Bofors underleverantörer hade problem med den komplexa optiken och mekaniken. Tills vidare fick äldre kanoner installeras. Det fanns inga fler M/12 (de hade gått åt för att bestycka vedettbåtarna av Jägaren-klass). Det fanns visserligen äldre 75 mm kanoner M/05. Men inte tillräckligt många, utan ett antal Arholma-minsvepare fick till att börja med nöja sig med två M/89B. Det skulle dröja till 1944 innan alla tolv fartygen fått sina M/40, och Arholma och Landsort ombeväpnades först 1947. Andra örlogsfartyg som fortfarande hade M/89B ombord var bl a de fyra gamla pansarskeppen av Äran och Oscar II-klasserna och pansarkryssaren Fylgia med vardera 4 stycken modifierade till luftvärnskanoner M/89-37, och ett antal vedettbåtar och trängfartyg, både i flottan och kustartilleriet. I ännu större skala skulle dock M/89B tas till heder igen för att bestycka hjälpfartyg. Vid mobilisering skulle ett stort antal, mest mindre, civila fartyg mönstras in till flottan som hjälpkryssare, hjälpkanonbåtar och hjälpvedettbåtar. Detta skedde också 1939-40 om också i mindre skala än vid allmän mobilisering. Dessa fartyg togs in på varv och modifierades och utrustades nödtorftigt för sina nya uppgifter. Beväpningen bestod till större delen av äldre pjäser från flottans förråd. Mest 12 cm kanoner M/94, 57 mm M/89B och 37 mm M/98B. Källäget är dåligt när det gäller många av de inmönstrade fartygen men det är känt att minst ett 30-tal M/89B användes för att beväpna ca 20 olika fartyg (Bild 4). Den riktigt stora renässansen för M/89B var dock inom kustartilleriet. Kanoner M/95 och M/99 hade använts som kustartilleri ända sedan sekelskiftet, och under första världskriget monterades även ett mindre antal M/89B på kustfort vid Karlskrona, men den stora expansionen kom i slutet av 1930-talet och de första krigsåren. Mellan 1939 och 1945 byggdes ett 70-tal nya lätta kustbatterier runt Sveriges kuster, från Marstrand till Luleå, med bl. a. bortåt 200 57 mm kanoner av olika varianter, varav ca 90 i 31 batterier var M/89B och 4 i 2 batterier var den äldre M/89. Man kanske kan undra varför man satsade så hårt på en pjästyp som ansågs alltför svag redan omkring 1905, men till stor del var detta ett fall av ”nöden har ingen lag”. 57 mm kanoner var vad som fanns. Dessutom hänger det ihop med det sätt många av dessa lätta batterier avsågs användas. För att försvara inlopp och leder i skärgårdarna använde kustartilleriet mycket ofta kontrollerbara mineringar. Alltså minspärrar med minor som antingen direkt utlöstes från en minstation på land när ett fientligt fartyg passerade minan, eller med till exempel magnetutlösta minor som kunde aktiveras och slås av från land. Detta fungerar bra i svenska farvatten där fartyg ofta måste följa utprickade leder och gå genom smala passager i skärgårdarna och har den stora fördelen att egna fartyg inte hindras av mineringarna. Även sådana kontrollerade mineringar kan dock svepas upp med lämpliga bottensvep, och därför var det normalt att minspärrarna skyddades av ett flankerande lätt batteri, och även ett 57 mm batteri räcker gott mot en minsvepare. Dessutom behövde dessa batterier bara verka inom en relativt smal skjutsektor och kunde därmed ges ett kraftigt fortifikatoriskt skydd (Bild 5). Räknar man ihop det hela fanns det 1945 ca 35 kanoner M/89B ombord på Flottans och Kustartilleriets stamfartyg, minst 30, troligen fler, på hjälpfartyg och ca 90 i kustbatterier, totalt alltså över 150 i aktiv tjänst av 223 byggda. Inte illa för en mer än 50 år gammal pjästyp! Vid krigsslutet 1945 var alltså åter en stor del av alla M/89B i aktiv tjänst, men nu började den slutliga nedgången. Nästan alla inmönstrade hjälpfartyg hade avrustats och återlämnats före årets slut, utom en Bild 4. Hjälpkanonbåten 22 Isbrytaren II i januari 1945 med en 57 mm kanon M/89B på backen, 2 40 mm lvakan M/36 akterut och två dubbla lvksp M/36 på bryggan.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=