TIFF nr 3 / 2025 21 på mycket länge, förmodligen eftersom vi inte hade tillgång till någon systemdator i Kista och funktionen verkade kräva avancerade hjälpmedel i form av teodolit och riktmedel. Efter att ha studerat kravbilden förstod jag att det gick utmärkt att verifiera funktionen i simulatorn i Linköping utan särskilda hjälpmedel. Jag skrev ett testfall. Vid första försöket lyckades EP-17 inte ens begära hos systemdatorn att starta kalibreringen. Nöjd med att ha hittat ett allvarligt fel skrev jag en felrapport och avvaktade. Efter någon månad var min felrapport löst i EP-17 och jag tog mig an testfallet igen vid nästa besök i simulatorn. Nu startade kalibreringen som tänkt och jag markerade med framgång riktprickarna i siktlinjesindikatorn. Den andra delen av testfallet gick ut på att markera riktprickarnas placering på förbjudna områden (kravställningen angav godkända intervall för koordinaterna). Döm om min förvåning när systemdatorn plötsligt stannade och inte gick att starta igen. Provledare tillkallades för felsökning. Till slut kunde vi konstatera att omladdning av systemdatorns programvara löste problemet och att beteendet var upprepbart. En erfaren systemdatorprogrammerare tillkallades och felrapport skrevs. En tid därefter fick jag besked om vad som hade hänt. I stället för att ge ett felmeddelande hade systemdatorn sparat ner de ogiltiga värdena. Dessa värden tillämpades sedan i någon beräkning varpå programvaran spårade ur så grundligt att systemdatorn låste sig fullständigt. Den inbyggda funktionskontrollen hindrade sedan start av systemdatorn eftersom värdena för brytningskompensering var ogiltiga. Ett fel som gör systemdatorn obrukbar är naturligtvis mycket allvarligt, även om det som i detta fall skedde på marken. Ytterligare en tid senare kunde jag åter testa funktionen, denna gång helt framgångsrikt. Jag var mycket stolt över att ha hittat flera allvarliga fel, i två olika delsystem, och sett till att de åtgärdades i ett tidigt skede av utvecklingen. Utan min insats hade felen i värsta fall upptäckts först vid byte av frontruta på förband, vilket hade kunnat leda till helt annan uppmärksamhet och kostnad än vad som nu blev fallet. Förhoppningsvis sparade jag även tid och huvudvärk för den tekniska tjänsten, vilket motiverar en publicering i TIFF av min anekdot. Något om mig I botten är jag civilingenjör, uppvuxen och utbildad i Linköping där flyget alltid var närvarande. Efter Gripentiden på Saab har jag fortsatt inom försvarssektorn, bland annat tio år som konsult åt FMV där jag mest har sysslat med ledningssystem åt armén. Efter kortare inhopp är jag sedan 2018 åter på Saab, även det som konsult. Där håller jag mig nära flygvapnets verksamhet även om jag inte längre jobbar med själva flygplanen. Stridsledningssystem, stabsstödsystem och informationssäkerhet har blivit de dominerande systemen och arbetsuppgifterna. Ovanstående anekdot skrev jag 2018. Det var efter ett internt upprop på Saab till 30-årsfirandet av Gripens första flygning där man ville samla in historier från utvecklingen. Inför publiceringen i TIFF har jag utökat texten med mer allmän information om Gripens presentationssystem. n 39C med färgmatrisindikatorer och utan analoga nödinstrument. Avdelning DBD från Saab Avitronics i Kista på studiebesök 2004. Från vänster till höger: Ingela Björk (då Gellerstig), Anders Björnelund, Jenny Svahn, Johan Ottosson, Mikael Sjöberg, Göran Wester (då Andersson), Mattias Sandström och författaren.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=