TIFF nr 3 / 2025 22 en svenska flottan hade under 1920-talet inköpt ett mindre antal engelska 40 mm lvakan tillverkade av Vickers, en typ som är känd som ”the pom-pom” efter ljudet eller ”the 2-pounder” efter projektilvikten, men var inte nöjda med dem p g a deras stora vikt och relativt låga eldhastighet (max ca 80 skott/min). Marinförvaltningen gjorde därför upprepade försök att få Bofors att utveckla något bättre, men lyckades först sedan man lovat bidra till utvecklingskostnaden eftersom Bofors ansåg exportmöjligheterna begränsade. Sannolikt en av de mest felaktiga bedömningarna i svensk industrihistoria. I början på 1930-talet hade Bofors fått fram en prototyp med en eldhastighet av ca 100 skott per minut (m/29–31), men även denna ansågs vara väl stor och tung och Bofors utvecklade därför parallellt en nästan identisk 25 mm kanon m/32 som kom att utgöra närluftvärnet på de flesta svenska örlogsfartyg som byggdes eller moderniserades under 1930-talet. Bofors fortsatte dock utvecklingen av 40 mm kanonen och 1936 var man klar med m/36, den variant som skulle komma att bli den mest använda luftvärnskanonen i världshistorien, tillverkad i mer än 100 000 exemplar, och bland annat kom att beväpna praktiskt taget vartenda större fartyg i de engelska och amerikanska flottorna. De marina pjäserna fanns som enkel-, dubbel-, kvadrupel- och sextuppellavettage. 1936 års modell var också den första som även tillverkades i landversion med hjullavettage och kom att användes av åtminstone ett 40-tal olika arméer. Vid det här laget hade även Kungliga Marinförvaltningen tänkt om, och 25 mm akan m/32 ersattes av 40 mm m/36 (och 20 mm m/40) även i den svenska flottan. Den sista fartygsklass som beväpnades med 25 mm m/32 var Arholma-minsveparna som byggdes 1940–41. Efter krigsslutet utvecklade Bofors en förbättrad 40 mm kanon m/48, som hade längre eldrör (L/70 i stället för L/60) och därmed högre mynningshastighet, ändrad patronutkastning som ökade eldhastigheten från 120 till 180 skott/minut och, framför allt, riktades maskinellt i stället för manuellt, vilket gjorde det möjligt att följa mycket snabbare mål. Även denna typ gick bra på exportmarknaden och har visat sig vara ett lika seglivat vapensystem som det samtida granatgeväret ”Karl Gustav”. I moderniserad form säljer L/70 fortfarande efter mer än 75 år, numera framförallt som lätt allmålskanon på mindre fartyg och terrängbilsmonterad för bekämpning av drönare och helikoptrar, senast använd med stor framgång av Indien mot turkiskt tillverkade pakistanska drönare våren 2025. Men det fanns faktiskt en tredje 40 mm Boforskanon som tycks ha blivit nästan totalt bortglömd, den första serietillverkade varianten av ”Bofors 40:an”, m/32. Den skilde sig från den ”klassiska” modellen framförallt genom ett betydligt kortare eldrör, 43 kaliber långt gentemot 60. Den svenska marinen beställde 1934 18 stycken m/32, vilket var det första inköpet av Bofors 40 mm kanoner. Dessa var dock inte några vanliga kanoner utan en högst speciell variant avsedd för användning på ubåtar. Pjäsen var byggd så att den kunde sänkas ned i en smal vattentät pjäsbrunn när ubåten skulle dyka. Detta skedde genom att eldröret ställdes i 90 graders elevation och patronledare, sikten och andra utstickande detaljer fälldes in (Bild 1–2). Den tredje Boforskanonen D Bofors (numera uppdelat på BAE och SAAB) har tillverkat många kanontyper, men det är två som är kända som ”the Bofors gun” över praktiskt taget hela världen, de båda 40 mm lvakan m/36 och m/48 (alternativt L/60 och L/70). Text och foto: Tommy Tyrberg. Bild 1. 40 mm ubåtskanon m/32 i skjutläge. Bilden troligen tagen i Bofors. Bild 2. Samma kanon i hopfällt läge för nedsänkning i pjäsbrunn. Den tredje Boforskanonen
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=