141 Hur kommer det sig att det tog lite tid innan du bestämde dig för att söka hjälp? Jag ville inte vara sårbar och bad sällan om hjälp. Men trots att jag ville vara stark och klara mig själv insåg jag att det inte var så dramatiskt att be om hjälp som jag trodde. Människorna omkring mig visade omsorg och brydde sig om mig. Jag har en nära relation till mina söner, och min yngste son påpekade att jag behövde göra val och inte bara tänka på det jag inte längre kan göra. Jag accepterade min situation och försöker anpassa mig utifrån mina nya förutsättningar. Sedan utrustade jag mig med papper och frågor för att få svar om min diagnos. Jag ville veta varför jag fått sjukdomen och vad som kunde göras, även om svaret skulle bli att det inte fanns möjlighet till förbättring utan bara risk för försämring. Läkarna har betonat vikten av att jag håller mig aktiv. Jag kan ta mig runt med permobil eller inomhusrullator men ibland kan jag inte vara lika aktiv som jag skulle vilja för att min andning hindrar mig, jag kan få yrsel till exempel. Var det därför du kom i kontakt med Tryggare vardag? Vad var det med projektet som intresserade dig? I min vardag kände jag att något saknades, särskilt när det gällde tillgången till föreläsningar för att öka min kunskap och få inspiration. Grunden till mitt engagemang i Tryggare vardag är min nära vän, som är ordförande i en strokeförening. Vi har känt varandra länge och varit involverade i DHR (De handikappades samarbetskommitté), en organisation för personer med nedsatt rörelseförmåga. Jag imponerades av hans insatser och det program han presenterade. Efter
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=