30 föll du och fick lårbensbrott, och det gjorde livet betydligt svårare för oss. Vi var tvungna att sitta i coronaisolering i ett halvår. Efter det stannade vi mest hemma, gick sällan ut och träffade knappt några bekanta. Varje gång du blev lite förkyld verkade medicinerna fungera sämre, så vi behövde vara extra försiktiga. Det var särskilt efter benbrottet som jag fick hjälpa dig med det mesta, att stiga upp från sängen och få på dig kläder till exempel. Men i dag är du helt självgående och klarar allt på egen hand. Nu finns jag till hands bara om min hjälp skulle behövas. Gunnar: Att vara i denna situation jag är i nu utan att ha ett sådant stöd som Annika… det är inte roligt att tänka på en sådan situation. Hur kom Tryggare vardag in i bilden för er? Annika: Eftersom du Gunnar är med i Parkinsonförbundet så deltog vi på en konferens under Parkinsondagen och fick mejl utskickat av dem som handlade om fallträning. I samband med lårbensfrakturen och att din balans blev sämre så tyckte vi att det var lämpligt. Att falla på hård mark är man ju rädd för men inte för att falla på en madrass. Dessutom hade du ju fallit en del och slagit dig kraftigt så vi tyckte att fallmetoderna passade oss bra. Innan du fick din stroke kunde vi inte promenera i skogsterräng på grund av dina Parkinsonsymptom. Du hade ju ramlat i skogen någon gång när vi plockade svamp på grund av den svåra terrängen. Gunnar: Ja, just det, då hade jag råkat ut för ett fall och sedan samlade man på sig andra besvärligheter. Så en starkt
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=