63 medlemmarna uppdaterade skickade vi ut nyhetsbrev och hade en hemsida som de kunde besöka. Samtidigt är den digitala världen en utmaning för många äldre, medan andra har blivit vana vid datorer. Nu när vi har aktiviteter som vanligt igen träffar våra medlemmar varandra i sina lokala föreningar. Vad jag förstår är det väldigt viktigt för dem att komma ut och socialisera igen. En del säger: “Åh, vad skönt det är att ses igen!”. Och jag tycker att det är lika roligt att träffa alla dessa underbara människor för det ger mig jättemycket att få lov att vara en slags nyckelperson, om man får uttrycka det så. Jag träffar folk från kommunen, några enstaka politiker samt har kontakter från mitt tidigare jobb vid Medicinska fakulteten på Lunds universitet. Hur kom det sig att du blev ordförande för Parkinson Skåne? Mitt intresse för det medicinska området har jag haft länge. När jag läste kontorsadministration på gymnasiet tog mitt liv en ny vändning när jag vikarierade som skötare på Sankt Lars mentalsjukhus. Jag utbildade mig till läkarsekreterare och började jobba som sommarvikarie på anestesi- och intensivvården på lasarettet i Lund. Professorn där erbjöd mig senare en tjänst som sekreterare på Lunds universitet. Där arbetade jag i 26 år för att sedan jobba som sekreterare inom experimentell hjärnforskning och sedan fick jag tjänsten som sekreterare åt dekanus på Medicinska fakulteten. När tjänsten som rektorssekreterare blev ledig sökte jag den och fick den. Då var jag på toppen av min karriär! Under tiden som jag jobbade på fakulteten arbetade jag med Forskningens dag – ett arrangemang där aktuell
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=