66 och anhöriga. Vet du att din partner faller ofta men har lärt sig att falla på ett bra sätt så behöver du inte följa efter din partner varje gång personen ska iväg och röra på sig. Då kan du sitta kvar och veta att han eller hon klarar det. Att träffa andra och veta att man inte är ensam i sin situation har också varit väldigt betydelsefullt för mig i min utveckling och min trygghet i föreningen. Det tycker jag är viktigt för övriga anhöriga, att man får vara delaktig. Man får inte glömma att man kan känna sig ensam även när man är två. Man behöver inte vara ensam för att känna sig ensam. Vilken utveckling har du sett bland Parkinsondrabbade och anhöriga? Vissa har kommit så långt att de har lärt sig att samarbeta bättre. Den anhöriga vet hur och när man ska hjälpa sin partner, till exempel när och hur man ska hjälpa denne att sätta sig i en bil. Men har man inte fått verktygen vet man kanske inte hur man kan hjälpa för att exempelvis undvika att någon skadar ryggen. Jag tycker att det är väldigt viktigt i projektet att man berättar för varandra om sina erfarenheter och hur man känner samt var man känner sig trygg eller otrygg. Responsen från de andra är väldigt olika. Vissa säger: “Åh vad skönt att du sa det!”, så de är väldigt positiva. Vad har varit mest givande för dig? Det är i de fina stunderna man hittar små guldkorn emellanåt, som när man träffar andra anhöriga eller personer med Parkinsons sjukdom. Man ska inte se Parkinson utan man ska se personen som finns bakom sjukdomen, för den personen finns där. Om du, med ditt
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=