88 Jag tog kontakt med Parkinsonföreningen efter att ha blivit diagnostiserad med sjukdomen för ungefär fyra år sedan. Det var i samband med ett introduktionsmöte av Tryggare vardag som jag fastnade för projektet. Hur märktes sjukdomen och vad minns du av den perioden? Det var balansen och stelheten som utmärkte sig mest. Jag har alltid varit rörlig av mig så det blev väldigt jobbigt att inte helt kunna styra sig själv. Detta är ju nånting som inte är karakteristiskt bara för personer med Parkinsons sjukdom utan för åldrandet överhuvudtaget. När min balans försämrades trodde jag att det enbart berodde på åldern, men när jag frågade andra jämnåriga ifall de kände likadant svarade de nej. I fem år var jag hos olika läkare men ingen kunde förstå vad mina balansproblem berodde på. Jag fick svaret att det måste vara för att jag är trött. Men när jag plötsligt fick darrningar i högerarmen gick jag tillbaka till läkaren som till slut skickade mig till neurologen. Och där fick jag beskedet om sjukdomen efter 20 minuter. Min reaktion var att jag fick en chock och blev helt enkelt deprimerad. “Vad är det här?” tänkte jag. När jag var yngre kunde mina föräldrar ibland säga: “Han som går där har Parkinsons sjukdom eftersom att han skakar på huvudet.” Att veta att man kunde få ofrivilliga rörelser gjorde mig rädd. Så det var ett väldigt svårt slag i början. Hur gick du vidare från det sen? Jag kände att jag behövde göra något nytt samtidigt som jag började känna stelhet i kroppen. Dessutom ville jag delta i aktiviteter och träffa nya människor. Efter ett introduktionsmöte växte mitt intresse för projektet så jag
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=