90 gick på mitt första möte på Tryggare vardag och fick möta en person som har haft sjukdomen i nästan tjugo år. Henne ska jag ta kontakt med, tänkte jag, och så gjorde jag det. Hennes balans är lite sämre men hon är obruten i tanken och lever normalt. Hon var nog mitt största stöd för att kunna acceptera sjukdomen, kanske inte helt och hållet än, men jag har funnit mig i mitt öde. Hur får ledarna och övriga deltagare på Tryggare vardag dig att känna? Jag tycker mycket om dem! Vi har en familjär atmosfär och delar alla samma erfarenheter och öde. Jag tycker att ledarna som vi har i Lund är mycket inspirerande, generösa, energigivande, glada och lite småtokiga ibland och det kan jag uppskatta. De kan skoja på ett sätt som gör att livet inte blir så högtidligt. De får oss att känna oss som en familj, vi upplever samhörighet med varandra. Ingen är rädd för att uttrycka en vilja att ändra på någonting eller komma med egna idéer. Jag har sällan mött så trevliga lärare eller ledare och har bara positiva saker att säga om dem, de är ambitiösa och gör sitt bästa för oss. Detsamma gäller för de andra deltagarna. Det är en fantastisk gemenskap. Under en övning kan vi kasta en blick på varandra och då tänker jag: “Ja, där är ni. Det var roligt att ses igen!“. Utöver det har vi möjlighet att träffas i andra sammanhang som anhörigträffar eller samtalsgrupper. Har du upplevt ett svårt fall någon gång? Jag föll en gång på stengolv inomhus, jag föll med ansiktet i golvet så att glasögon for iväg. Jag såg helt blåslagen ut. När det hände hade jag inte hunnit träna fallteknik ännu men jag tänkte sedan att det här som vi gör på Tryggare vardag hade jag behövt lära mig.
RkJQdWJsaXNoZXIy NDg2ODU=