TRAFIKSÄKERHET DEL 3 I två senaste numren av Svensk Trafiktidning har Claes Tingvall berättat om trafiksäkerhetens skrämmande historia. Nu fortsätter den berättelsen med hur Sverige lyckats minska vägtrafikens dödsolyckor till de lägsta siffrorna i världen. ”Nollvisionen” och dess fyra dimensioner Nollvisionen uppfattas av många som en siffra. Men en siffra är nog det minsta man kan säga att det är. Visserligen ska vi sikta mot noll, men i själva verket är det så mycket mer. 1997 fattade Sveriges riksdag, som det första parlamentet i världen, beslutet att vi skulle införa det vi i dagligt tal kallar Nollvisionen. Det visade sig att alla partier röstade för denna förändring av hela tankegodset kring trafiksäkerhet, trots att det framstod som både radikalt och kontroversiellt för många. Och för andra länder var det rent omskakande. För dom som trodde på att det bästa sättet att komma vidare är att låta trafiksäkerhet avvägas mot mobilitet så var beslutet närmast en krigsförklaring. Men det skulle inte dröja så länge innan hela världen stod bakom. Nollvisionen uppfattas av många som en siffra. Men en siffra är nog det minsta man kan säga att det är. Visserligen ska vi sikta mot noll, men i själva verket är det så mycket mer. Nollvisionen bygger på fyra dimensioner eller fundament: etik, ansvar, säkerhetsfilosofi och drivkrafter. Livet och hälsan är absolut Den etiska dimensionen är enkel: liv och hälsa får inte bytas ut mot andra egenskaper eller nyttigheter i vägtransportsystemet. Livet och hälsan är med andra ord absolut. Det förtjänar att påpekas att så är fallet i alla samhällsområden, det är enbart i vägtransportsystemet 10 stt – svensk trafiktidning – nr 2 2016 som det är möjligt att avväga och undvika bindande regler och standarder som sätter livet och hälsan i centrum. Det är bara att tänka arbetsmiljö så förstår man hur udda vägtransportsystemet fungerat. Men tidigare har det i ett cirkelresonemang varit möjligt att komma runt att ansvaret för liv och hälsa är absolut. Men eftersom man tidigare alltid kunnat förklara att trafikanten är den enda som är ansvarig för säkerheten, var det upp till var och en att göra sin avvägning. Inte staten, kommunen eller någon annan. Systematiskt arbete för att eliminera risker Den andra dimensionen är ansvaret. I Nollvisionen är de som ställer transportsystemet till förfogande, som sätter dess regler och normer, ansvariga för dess säkerhet. Trafikanter ska givetvis följa fundamentala regler, men om de inte gör det så faller ansvaret tillbaka på de som ställer systemet till förfogande. Många tycker detta är djupt provocerande, men det liknar arbetslivets regler, och regler inom exempelvis flyget. De som har systemet i sin hand kan med andra ord inte skylla ifrån sig om det inträffar olyckor, som leder till förlust av liv eller hälsa. Istället för att systematiskt skylla på individuella trafikanters beteende så måste myndigheter, professionella utövare, fordonsindustri etc driva ett systematiskt arbete för att eliminera risker. Detta är inget annat än det som kallas ständig förbättring och noll defekter. Dit strävar man i alla sammanhang som har med risker att göra, och vägtransportsystemet ska inte vara ett undantag. Trafikanter kan inte göra förändringar av systemet, det kan bara den professionella världen göra. Och när den professionella världen är ansvarig, så kan man inte ha något annat mål än noll. Många har missuppfattat frågan om ansvar som om trafikanter skulle kunna göra vad som helst och ändå inte klandras. Så är det givetvis inte. Tvärtom blir kravet på att trafikanten ska följa spel-
Svensk Trafiktidning nr 2 - Juni 2016
To see the actual publication please follow the link above