33 Skicka vidare Arbetsterapi är långtifrån en självklarhet för människor i Sydafrika. Det finns fortfarande en stor snedfördelning mellan fattiga och rika. På landsbygden är behovet som störst. Malamulele Onward är en av de organisationer som försöker förändra det genom att bland annat utbilda anhöriga. Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg Nioåriga Nkosivumile Khumalo sitter i arbetsterapeuten Kabi Kriges knä och tränar på att klä av och på sig sin vita tröja. Bredvid står mamma Simangani som lyssnar noga på råden hon får. Hon berättar att hon känner sig fri, för nu vet hon att sonen har cerebral pares och vad hon kan göra för att hjälpa honom. För bara två år sedan var hon ovetandes. Det enda hon hade vetat under sonens uppväxt var att något var fel. När Nkosivumiles tvillingsyskon började springa omkring utanför huset och prata i långa meningar, sa fortfarande inte Nkosivumile ett ord. Han kunde inte heller äta själv och kroppen var slapp. Var det hans mammas fel? Ett straff från Gud? Något som skulle gå över? Folk undrade. Men Simangani Khumalo hade inga svar. Simangani och Nkosivumile Khumalo har rest långt för att komma till Malamuleles behandlingscenter i Johannesburg – 45 mil från Nqutu i provinsen Kwa Zulu Natal på den sydafrikanska östkusten. De har åkt från ett område där arbetslösheten är hög, utbildningen dålig och antalet hiv-smittade det högsta i Sydafrika – cirka 40 procent. I Johannesburg får de nu två veckors intensiv behandling och utbildning. Längs väggarna finns hyllor fyllda med leksaker och hjälpmedel. På golvet sitter två barn och kastar boll till varandra, samtidigt som mormor och moster stödjer dem i ryggen och håller fast benen. Simangani försöker få Nkosivumile att vända blad i en bok och när han känner på det räfflade materialet bredvid den tecknade traktorn i boken ger han ifrån sig ett förtjust tjut. Simangani skrattar, men säger sedan att första mötet med organisationen Malamulele Onward var en chock. För två år sedan kom organisationen till det lokala sjukhuset i hennes hemort och hon deltog i deras workshop. Hon hade tidigare sökt sig till sjukhuset för att få hjälp, men hade inte fått något ordentligt förklarat för sig och behandlingen hade endast getts i grupp en gång i månaden. På Malamuleles workshop fick hon för första gången höra om cerebral pares och förstod att det inte gick att bota. – Jag grät och skrek rakt ut, det var svårt att acceptera. De flesta mammorna grät på workshopen, säger hon och berättar att en del av mammorna knappt brukade lämna huset tillsammans med sitt barn, på grund av rädslan att ta med sig barnet runt i samhället och för vad folk skulle säga. På den sydafrikanska landsbygden finns varken tillräcklig förståelse för vad funktionsnedsättningar beror på eller bra tillgång till vård. Arbetsterapeuter, fysioterapeuter och logopeder på statliga sjukhus har ofta för många barn att hjälpa och måste ta emot dem gruppvis. Tvärtom är det i städernas privata kliniker som bara en del av befolkningen kan vända sig till – de som har pengar och försäkringar. Det finns försök att ändra på situationen och att få fler ur hälsoprofessionerna att verka på landsbygden, bland annat genom att färdigutbildade måste jobba ett år på ett statligt sjukhus för att få sin legitimation. Det har gjort att arbetsterapi har tagits till områden som aldrig tidigare haft det. Nyligen bildades också intressegruppen RuReSA, Rural Rehab South Africa, som försöker inspirera fler att jobba i fattiga områden. – Vi började 2011 då en grupp terapeuter möttes på Rural Health Conference och beslutade att vi behövde stödja varandra, eftersom vi var så få och så utspridda och samtidigt måste ta itu med de fattigaste områdena med störst vårdbehov och med den största kvoten av funktionshinder, säger Stephanie Homer på RuReSA. Det finns också organisationer som, likt Malamulele Onward, enbart jobbar mot landsbygden. Malamulele Onward startades av fysioterapeuten Gillian Saloojee, som är specialiserad på barn med cerebral pares. Hon har tidigare arbetat på offentliga sjukhus, drivit egen privat klinik och jobbat på ett sjukhus i kåkstaden Soweto, som blev en boplats för miljoner människor under apartheid »
Arbetsterapeuten nr 5 - 2015
To see the actual publication please follow the link above