1 2 3 och ännu finns kvar. I samband med sin doktorsavhandling intervjuade Gillian Saloojee föräldrar till barn med funktionsnedsättingar 34 på Malamulele Hospital som ligger i en liten stad i nordöstra Sydafrika vid gränsen till Zimbabwe. Där såg hon ett enormt behov av olika sorters behandlingar, samt en desperation hos mammorna. När Gillian Saloojee återvände till Johannesburg samlade hon en grupp frivilliga fysioterapeuter, arbetsterapeuter och logopeder, som åkte till Malamulele Hospital för att behandla barnen under några dagar, träna föräldrarna och tillverka hjälpmedel. Det var då organisationen Malamulele Onward började ta form. Nu har det gått tio år och i dag jobbar de med 500 barn om året i ett flertal områden i Sydafrika. Arbetsterapeuten Kabi Krige är en i personalstyrkan. – Jag har tidigare jobbat några år på ett offentligt sjukhus. Jag gillade det, men jag tror inte att alla gör det. Det kan vara trånga utrymmen, ibland finns inte tillräckligt med bra hjälpmedel, men massvis med barn. Det kan vara överväldigande. Malamulele Onward erbjuder ”Intensiv therapy blocks”, vilket innebär att barn från fattiga områden kommer till Johannesburg i två veckor för intensiv behandling. Samtidigt får deras föräldrar, oftast är det mammorna som kommer, utbildning i hur de kan fortsätta programmet hemma och dessutom kunna utbilda andra föräldrar. De kallar det för ”carer to carer program”. Tanken är att föräldrar ska kunna bli en resurs i områden som har brist på arbetsterapi, fysioterapi och logopedi. – Genom att träna mamman att förstå vad hon gör och varför hon gör det, så kan hon sedan i sin hemby lära andra mammor. På så sätt når vi fler. Det är också bra med den typen av workshoppar – då får de information på sitt eget språk från en annan mamma som har liknande erfarenheter och kultur, säger Kabi Krige. Hon tror att föräldrar i de flesta fall fått information om cerebral pares tidigare, men att det inte har förklarats för dem på ett sätt som fått dem att förstå, bland annat på grund av språkbarriärer och att terapeuter tar emot i stora grupper. Hon säger att det också kan handla om att föräldern får höra så många olika förklaringar: på sjukhuset säger de att det är en hjärnskada, samtidigt som mormor kanske säger att barnet är besatt men kan bli botad och någon annan säger ytterligare något annat - de olika influenserna blir förvirrande. Mammorna har ofta haft egna idéer om vad som har orsakat problemen, många tror att de har gjort något fel. Får de däremot rätt information så kan de stå upp i sina familjer och lokala samhällen. – Efter de två behandlingsveckorna skickar vi en rapport om varje barn till sjukhuset: vad vi har gjort och hur de kan följa upp det. Vi gör också ett program med foton som vi ger till mamman, med sådant som kan göras hemma, som att klä sig, äta och kanske någon lekaktivitet. Vi vill inte fokusera för mycket på vad vi kan förbättra här på två veckor, utan mer på vad som går att förbättra över tid, säger Kabi Krige. Simangani Khumalo lyssnar uppmärksamt på informationen om olika grader av cerebral pares. Hon svarar på frågorna för att visa att hon förstått. Hon har varit här i två veckor nu och berättar att hon lärt sig mycket om hur hon ska kunna hjälpa sitt barn, till exempel att äta själv med en specialformad sked. – Jag har insett att han kan lära sig mer än jag trott. Vi hade behövt det här för länge sedan och jag skulle vilja komma tillbaka hit igen. Men nu ska jag åka hem och lära andra föräldrar det jag lärt mig. Det är så många som är rädda och inte vet vad som är problemet, och som inte kan svara på folks frågor och påståenden. Förr hade jag inga svar, det har jag nu. ¶ Funktionshinder i Sydafrika • Funktionshinder är vanligare bland kvinnor (8,3 %) jämfört med män (6,5 %). • 10,8 % av barn som är äldre än fem år har ett funktionshinder. • Mer än 1/3 av de barn som inte kan gå, går inte i skolan. • 67 % av de barn som behöver hjälpmedel har inte tillgång till dem. • Andel som lever med funktionsnedsättningar är högre i alla landsbygdsområden. • Människor med funktionsnedsättning i landsbygdsprovinser lever i genomsnitt på mindre än 1250 rand per månad (cirka 850 kronor) • Transporter till en vårdcentral eller rehabilitering kan kosta 200–400 rand per besök. Källa: RuReSA
Arbetsterapeuten nr 5 - 2015
To see the actual publication please follow the link above