Page 35

Arbetsterapeuten nr 5 - 2015

35 1. Kabi Krige och Nkosivumile Khumalo tränar att klä sig. 2. Simangani Khumalo hjälper Nkosivumile Khumalo att lasta klossar i lastbilen, med stöd av fysioterapeuten Gillian Saloojee. 3. Londeka Ntombela, Simelokuhle Dlamini och Kabi Krige provar halsband. 4. Londeka Ntombela och Simelokuhle Dlamini kastar boll till varandra, tillsammans med mormor Mabuthelezi Ntombela och moster Simangele Molefe. 4 En profession utan namn De flesta arbetsterapeuter kommer från städerna och det är på sjukhus i stadsmiljö de flesta arbetar. Men sedan regeringen införde att alla nyutbildade måste jobba ett år på statliga landsbygdssjukhus för att få sin legitimation, har fördelningen blivit bättre. – Men problemet är att tjänsterna inte är långsiktiga. De kanske åker dit och påbörjar arbetet och nästa år kommer någon annan, säger Helen Buchanan, ordförande för OTASA, Occupational Therapy Association of South Africa. Det är inte heller lätt att jobba på ett sjukhus i ett fattigt område, särskilt inte som nyutbildad. – Vid många placeringar finns det ingen handledning. Det finns inga erfarna arbetsterapeuter på plats som en nyutbildad kan prata med om komplexa fall. De är också ofta helt själva i ett område där de saknar vänner. Det kan vara en ensam upplevelse, säger Helen Buchanan. Arbetsterapeututbildningen är fyra år och för dyr för de flesta sydafrikaner. – Personer från fattiga områden har tillgång till den nationella utbildningsfonden som betalar för utbildning, men det är ett problem att det finns personer som inte är tillräckligt fattiga för att få bidraget, men inte tillräckligt rika för att ha råd med utbildning. De måsta jobba kvällar och helger för att kunna betala och kanske får de ett mindre stipendier här och där. Det är svårt för dem. Enligt Helen Buchanan finns det en stark drivkraft vid universiteten att få in studenter som är ”tidigare missgynnade”. – Universitet har rekryteringkampanjer som en del i ett försöka förändra situationen som är ett resultat av apartheid, säger Helen Buchanan. Men det finns flera utmaningar än att öka mångfalden inom yrkeskåren. En är att många inte känner till yrket. I Sydafrika finns elva officiella språk, endast två av de språken har ett namn för arbetsterapi: engelska och afrikaans. – Hur rekryterar du studenter till ett yrke när det inte ens finns ett namn för det? undrar Lana van Niekerk, vice ordförande för OTASA. På landsbygden, där de pratar xhosa, zulu, venda eller något annat, måste du säga: ”det är personen som hjälper människor som har blivit skadade, genom att använda aktiviteter för att assistera dem”. Det är namnet för arbetsterapi där. Helen Buchanan tillägger: – Och eftersom det tidigare har varit ett väldigt vit-dominerat yrke har människor med en annan bakgrund inte känt sig som en del av det. Vi har börjat en process att få så många människor som möjligt involverade och tillsammans prata om var vi vill se arbetsterapi 2020. Vi försöker ena personer som jobbar inom privat och offentlig sektor, som kommer från olika bakgrund, har olika religioner – för att få mer sammanhållning bland arbetsterapeuter och därmed skapa en starkare röst. Är det svårt att få arbetsterapeuter att gå med i förbundet? – Det finns ett tankesätt att om man betalar ska man få något. Det är en utmaning för oss att få människor att i stället betala för vad det kan göra för deras egen och yrkets framtid. Men medlemskapet har växt varje år och det är ett bra tecken, säger Helen Buchanan och tillägger att mycket har gjorts och förändrats sedan 1994 och att hon är säker på att man de närmsta tio till femton åren kommer att se en radikal förändring. ¶ FSA och Sydafrika I samarbete med de nordiska arbetsterapeutförbunden engagerade sig FSA i slutet på 1980-talet och på 1990-talet för att svarta sydafrikaner skulle kunna utbilda sig till arbetsterapeuter. Detta gjordes genom att via respektive biståndsmyndigheter skapa utbildningsstipendier. Målet var att bidra till att uppnå en jämnare fördelning mellan svarta och vita arbetsterapeuter i landet. Det finns elva officiella språk i Sydafrika. Endast på två av dem finns det ett namn för arbetsterapi. Det är bara en av flera utmaningar det sydafrikanska förbundet OTASA ser i arbetet att få fler från fattig landsbygd att söka sig till yrket. Text: Maria Hagström


Arbetsterapeuten nr 5 - 2015
To see the actual publication please follow the link above