TEMA: ÅLDRANDE – Jag kommer att bli mer beroende av personalen än vad jag är nu och det känns inte bra. Jag kan mina rättigheter ganska bra och i dag kan jag stå upp för mig själv. Men om jag blir senil eller sjuk kanske jag inte kan göra det längre. Och personalen kan ofta inte de regler som styr deras arbe-te och det skrämmer mig. Han känner sig åter lugnare vid tanken på Lillemor. Conny Bergqvist har en stark framtoning, men den utsatthet han beskri-ver 19 är en risk även för honom. Om hans berättelse bidrar till ökad förståelse blir han glad. Han tror att utbildning är nyckeln till ett bättre liv för personer med utvecklings-störning: – Utbildningen måste bli bättre överallt. För oss är det farligt när det blir fel i vården, till exempel. Det kan vara allt från kallelser per post som försvinner till hur vi får infor-mation om hur vi ska ta vår medicin. Och om man själv inte riktigt förstår när man behöver uppsöka vård, och har svårt att formulera sig när man väl är där …? Han fortsätter: – Allt handlar om att träffa rätt person, med rätt inställning. Många skäms för sitt handikapp och låtsas förstå fast de inte gör det. De som möter oss i vården måste klara av sådant. Conny Bergqvist vill fortsätta kämpa för allas lika värde. Så länge han får vill han fortsätta arbeta, men efter 67 år fyllda får han inte längre lönebidrag. Då kan det bli svårt. Han hoppas på att pensionsåldern höjs till 69 år, men i alla händelser kommer han att försöka jobba ideellt som föredrags-hållare efter pensioneringen. – Det här är det enda arbete jag har haft där det har varit en fördel att ha en utveck-lingsstörning. Det är en trovärdighetsfråga: när jag är ute och pratar finns det ingen som kan säga att jag har fel. Jag har upplevt allt. ¶ Att ha arbetskamrater, en plats att gå till, att vara behövd. Conny Bergqvist vill fortsätta vara en del av den gemenskapen – här med juristen Jesper Symreng och kanslichefen Maria Sundström.
Arbetsterapeuten nr 1 2016
To see the actual publication please follow the link above