”Min drivkraft är att alla ska få ta plats, ska ha rätt att finnas. Ska ha samma värde. Så är det inte i dag!” utom medför utvecklingsstörning minskad trovärdighet. Många som ringer till honom vittnar om att ingen tror på vad de säger när de ifrågasätter eller berättar saker som kan vara obekväma. Ilskan blixtrar i ögonen när han talar om det. Alla har inte en Lillemor och för dem kan det vara svårt att känna trygghet. – Min drivkraft är att alla ska få ta plats, ska ha rätt att finnas. Ska ha samma värde. Så är det inte i dag! Som föredragshållare gör Conny Berg-qvist 18 sitt bästa för att avliva fördomar och kampanja för bättre utbildning och information till personal, förvaltare, gode män, sjukvård och andra som kommer i kontakt med personer med utvecklings-störning. – Man kan bete sig konstigt för att man mår dåligt, men ofta ser personal inte det. Det är vanligt att det tar för lång tid innan vi får hjälp, att depression har uppfattats som en del av utvecklingsstörningen, säger han. Han återkommer till den makt omsorgspersonal och andra har över personer med utvecklingsstörning, och vikten av att uppmärksamma individen. Personer med utvecklingsstörning är olika, har olika för-mågor och behov. Hur man blir som äldre handlar, precis som för alla andra, om vilka erfarenheter man gjort på vägen dit. I hans egen bakgrund finns en svår start i livet. Han kom till ett barnhem i tvåårsåldern, mamman var ensamstående och alkoholiserad och kunde inte ta hand om sitt barn. Att den lille dessutom hade en utvecklingsstörning visste ingen då, men det gjorde allt mycket svårare. Som barn for han illa i en omvärld som ofta framstod som obegriplig. Han blev en arg och svår-hanterlig pojke som först placerades i hjälpklass och därefter flyttades till Sävsta-holm, som då var en internatskola för barn med utvecklingsstörning. Han fortsatte vara arg. Men på Sävsta-holm fick han en vän, Reidar, och en foster-familj. Reidars mor tog den då trettonårige Conny till sitt hjärta, och det är henne han menar när han talar om sin mamma. Hon gav honom förutsättningarna för att ut-vecklas. Hon var kärleksfull, hon ställde krav och hon lärde honom att förstå konsekvenser. Först vid fyllda 30 år nämndes Conny Bergqvists egen utvecklingsstörning vid namn. Tabut var starkt, man pratade inte om ”det” med honom ens när han gick på Sävstaholm. Det var en lättnad att till sist förstå varför vissa saker tog så lång tid och varför det var så svårt att få vänner. Kanske hade han undgått somliga tråkigheter om han hade vetat. Conny säger att det fortfarande hugger i hjärtat att tänka på att han försökte köpa vänner med godis, och att han alltid skulle visa sig på styva linan genom att göra saker andra inte vågade. Han beskriver ett barn som inte har fått möjlighet att utveckla sitt självförtroende. – Jag vet inte själv hur mycket av mina svårigheter som beror på att jag växte upp på barnhem och vad som beror på utveck-lingsstörningen. Men inget har gjort det andra lättare. Mamman är död sedan flera år tillbaka och Reidar bor i en annan del av landet. De har inte längre kontakt. I Conny Bergqvists liv finns några kompisar som bor utanför gruppboendet och bekanta i gruppboen-det. Han påpekar att fördomarna om ut-vecklingsstörning inkluderar att han ska nöja sig med vilka relationer som helst: – Jag förlorade min kontaktperson på grund av att jag bor på gruppboende, för då anses mitt behov av stöd tillgodosett. Men jag har inte valt dem jag bor med. Jag gillar dem, men mitt behov av att komma ut och träffa folk och att själv välja mina vänner finns kvar. Här glider Conny Bergqvist över till den omvärldskoll yrkesrollen ger honom. Många samtal med medlemmarna handlar om förlorade kontaktpersoner och oenga-gerade förvaltare. Han konstaterar att det är dumt att spara pengar på kontaktpersonerna. Det leder till isolering och till att människor mår dåligt, något som alltid blir dyrt i längden. – Dessutom är det som att spotta i Öster-sjön, det handlar om jättelite pengar. Det är dålig kunskap som leder till sådana beslut. Man behöver ju bara tänka på hur man vill ha det själv. Skulle du vilja bo ihop med dina grannar och umgås bara med dem? Inför pensionen är detta det scenario han är rädd för: att bli sittandes framför tv:n på sitt gruppboende. Den som har en utveck-lingsstörning kan ha svårt att se alternativ och ta initiativ. Conny Bergqvist har hittills levt ett bra liv med utlandsresor och bio- och restaurangbesök, men inkomsterna minskar och han måste tänka nytt. – Min pension kommer nog inte att räcka till utlandsresor och sådant. Fattigdom är ett stort problem för många av oss. Om alla som behöver det skulle söka socialbidrag skulle problemet bli synligare, i dag är det till viss del dolt eftersom föräldrarna betalar när de vuxna barnens pengar inte räcker. Personer med utvecklingsstörning är mycket beroende av sina anhöriga och blir därför ofta mycket ensamma som äldre. För Conny Bergqvist är det kompisarna utanför gruppboendet som han riskerar att förlora kontakten med när han åldras. De håller koll och hjälper varandra med enkla saker i vardagen som det vore för krångligt att blanda in personal i.
Arbetsterapeuten nr 1 2016
To see the actual publication please follow the link above