PORTRÄTTET 8 Georgios ”Jojje” Karpathakis vill göra upp med alla fördomar som finns om adhd. På webben, i föreläsningssalar, på teater-scener visar han att diagnosen kan ge superkrafter. Text: Katja Alexanderson Foto: Alexander Mahmoud Frifräsare En liten pojke sitter som klistrad framför tv:n och väntar på barnprogrammet – i en, två, tre, fyra, fem … trettio sekunder. Rekord! Mormor rapporterar toppnote-ringen för stillasittande till mamma. Vanligtvis är barnbarnet i ständig rörelse. Klättrar högt, springer runt, kastar sig utför backar med cykel utan stödhjul och rymmer från dagis. Vad vare sig familjen eller Georgios ”Jojje” Karpathakis själv vet är att adhd orsakar myrorna i brallan. Först när han är 25 år får han sin diagnos – och livet tar en ny vändning. I dag är han en framgångsrik social entreprenör och driver organisationen och den digitala mötesplatsen Underbara ADHD. – Så länge jag kommer ihåg har jag varit och känt mig annorlunda. Nu försöker jag se det som en tillgång, men det var jobbigt när jag var liten och inte visste varför. Under uppväxten funkar det någorlunda bra hemma, även om det är rörigt ibland. Han känner sig gränslöst älskad av sin familj. Mamman och extrapappan är tydliga, ställer krav och ser till att det finns regler och rutiner – och rimliga konse-kvenser om man bryter mot dem. I skolan är det värre. Alla ljud och intryck gör det svårt att kon-centera sig och trots att han älskar att lära sig nya saker blir det mycket konflikter och tillsägelser. – Det skapade en inre konflikt i mig. Vem är jag? Är jag den där smarta och fina killen som de säger hemma eller är jag den där stökiga killen, clownen, som inte är som alla andra? Redan som sjuåring får han träffa den ena exper-ten efter den andra, men ingen har några förkla-ringar till hans beteende. Och om låg- och mel-lanstadiet är tuffa blir högstadiet etter värre. – Som tonåring kände jag mig identitetslös, som att det saknades en bit i mig. Vad jag än gjor-de blev det fel, antingen skadade jag de som jag älskade eller mig själv. Jag hade enorm respekt för mina föräldrar och kanske var det därför jag klankade ner så på mig själv när jag gjorde bort mig. Min mamma har aldrig sagt att hon är arg på mig, utan att hon är besviken, och det är det vär-sta som finns. Han blir ständigt inkallad till rektorn, ofta utan att någon förälder är med. Ett av dessa tillfällen gör honom förbannad än i dag och så arg att han ”Så länge jag kommer ihåg har jag varit och känt mig annorlunda.” berättade om det i sitt sommarprat förra året. Ishockeyträningen är ett andningshål, med sten-hård disciplin och tydliga regler och konsekven-ser om man bryter dem. Men han mår dåligt och som trettonåring dricker han sig full första gången – och försöker ta livet av sig på spåret på Roslagsbanan. Det är det första av sex självmordsförsök. – Jag har aldrig försökt ta livet av mig när jag varit nykter. Jag har alltid varit jättefull när jag tyckt att det varit en bra lösning, av skuldkänslor för att jag sårat dem jag älskar. Spriten får så småningom sällskap av droger. Socialen, Bup, resursteam, polisanmälningar. Han hade kunnat hamna på Plattan eller i fängelse i stället för på ett fint kontor på Drottninggatan i Stockholm. Men han har marginalerna och charm
Arbetsterapeuten nr 1 2016
To see the actual publication please follow the link above