TEMA: MIGRATION 18 När Emma Eriksson coachar sin personal på boenden för ensamkommande flyktingungdomar vägleds hon av sin bakgrund som arbetsterapeut. – Jag har målsättningstänket med mig och kan hjälpa personalen att sätta individanpassade, mätbara och tydliga mål. I september förra året tog hennes vikariat som enhetschef i Visby slut. Hon fick omedelbart en tjänst som föreståndare på Haima, enheten för ensamkommande flyktingbarn. Haima är gotländska för hemma, och antalet ensamkommande som behövde ett nytt hem var oerhört mycket större än tidigare, på Gotland liksom i övriga landet. Hon gick rakt in i elden. – Vi har fått slita för att lösa den akuta situationen. Nu har det stannat av och vi kan börja utveckla kvaliteten. Under hösten har hon varit med och startat ett nytt boende varannan vecka på Gotland. Över två hundra ensamkommande barn och ungdomar har placerats här under det senaste året, varav 125 nu är placerade inom Haima. Det är inte en hög siffra jämfört två liv med övriga Sverige, men före sommaren fanns endast fyra boenden på Gotland. Emma Eriksson tycker att mottagandet har gått bra. Gotland har haft få tråkiga incidenter men desto fler fina initiativ från det lokala kulturlivet, idrottsföreningar och kyrkan. Ett av de två boenden hon är föreståndare för finns i ett vandrarhem vars ägare har gått med på att hyra ut även under sommaren, något som annars kan vara svårt på semesterorter. Ungefär tre dagar i veckan är hon på plats för möten med de åtta handledare och åtta ungdomar som finns här. Ungdomarna befinner sig i asylprocessen, de har inte fått besked om de får uppehållstillstånd eller om de kommer att behöva lämna landet. Just denna dag stiger vi in precis innan pojkarna en efter en kommer hem från skolan. I stort sett sedan ankomsten under september och oktober har de gått i förberedelseklasser på Visbygymnasiet eller i högstadiet i Solbergaskolan, och snart ska de börja integreras i ordinarie klass. De först lite öde lokalerna får liv. Pojkarnas rum Mellan De ensamkommande ungdomar som söker asyl i Sverige befinner sig mitt emellan sitt tidigare liv och sitt nya. De går igenom två svåra processer samtidigt – asylprocessen och att bli vuxen utan att ha sin familj till stöd. Det ställer höga krav på alla som arbetar med dem. Text: Marika Sivertsson Foto: Karl Melander »
Arbetsterapeuten nr 2 2016
To see the actual publication please follow the link above