”Vår tanke är att de ska ha bra och användbara erfarenheter med sig oavsett om de stannar eller lämnar landet.” ligger längs en lång korridor i ena änden av byggnaden, ett par av dörrarna hamnar på glänt. Någon spelar hög musik inne hos sig medan han gör sig en smörgås i det rymliga gemensamma köket. En annan försöker argumentera för att få en ny lånecykel; 20 den första har blivit stulen. Han får vänta tills polis och försäkringsbolag har gjort sitt, är beskedet från handledaren. Stämningen är lite stökig, mycket vänlig och skönt uppriktig. Kramar delas ut av en vuxen, lätt kamouflerade av ett låtsasslagsmål. – Vi har inga flickor, och pojkarna här är mellan femton och arton år. Det leder tankarna fel att kalla dem flyktingbarn, de är ungdomar. Förutsättningarna i hemlandet är annorlunda än här – många av dem har arbetat och har hantverkskunnighet. De är väldigt kapabla och det blir inte bra om man tar hand om dem för mycket, säger Emma Eriksson. Samtidigt behöver de massor av trygghet. Det är det mest angelägna för henne och handledarna. En av utmaningarna i arbetet med ensamkommande ungdomar är att förmå dem att ha förtroende för vuxnas välvilja. Inte minst finns rädslan för olika kontrollsystem; de kan behöva höra många gånger att ingenting kommer att rapporteras från boende eller skola till Migrationsverket. Och även om tilliten finns till de vuxna som arbetar i boendet – handledarna – så återstår en värld av okända vuxna därute. Ofta med svårbegripliga önskemål och fordringar. – I vissa sammanhang behöver vi vara tillsammans med våra ungdomar och ge dem ordentlig introduktion till dess att de har skapat relationer till de andra vuxna som finns där. Om man vill spela biljard på fritidsgården behövs pant, till exempel. För våra killar kan det vara svårt att förstå: ”Men vadå – varför vill han ha min klocka?!” Hemma behöver allt vara konsekvent, lättbegripligt och tryggt. Reglerna i boendet är tydliga och förklaras ofta och på de sätt som går. Dels i regelbundna samtal med kontaktpersoner via telefontolk. Och dels med bilder och med kroppsspråk om inte svenskan räcker till. En del av pojkarna talar också engelska och när det behövs hjälper de varandra med tolkning. Emma Eriksson liknar situationen i boendet vid en där 16 separerade föräldrar ska ta hand om barnen. Pojkarna har var sin god man, och de åtta handledarna. Dessutom finns socialsekreterarna som placerade dem och som har skrivit deras vårdplan, och de kan ha kontakter med hälso- och sjukvård. – Det ställer höga krav på samarbete. Jag och handledarna träffas varje vecka och pratar om arbetslaget och om varje enskild ungdom. Det är viktigt att vi har samsyn och att vi kan samarbeta bra med gode män, socialsekreterare och skola. En vuxen sover i boendet varje natt och i övrigt ska det finnas två handledare på plats samtidigt. Den som arbetar som handledare har som regel eftergymnasial utbildning. Beteendevetenskaplig utbildning eller omvårdnadsutbildning är efterfrågat i första hand. Men här finns flera olika yrkeskategorier – exempelvis en polis, någon som har arbetat som kock, och en lärare. Emma Eriksson bidrar med att föra den arbetsterapeutiska kompetensen vidare till arbetslaget. – Det är viktigt att ha en bra mix av handledare: kvinnor, män, ålder och etnicitet bland annat. Och personalgruppen ska vara en välfungerande grupp som arbetar med respekt för varandra, med fokus på varandras starka sidor. Finns problem i personalgruppen drabbar det omedelbart ungdomarna. För henne som arbetsterapeut är det självklart att se varje pojke där han befinner sig i sin egen process. Det kan vara enkelt: om det övergripande målet är skolgången kan ett delmål för någon vara att komma upp ur sängen. Så hur vill han bli väckt – med en klapp på axeln eller en knackning på dörren? Egen väckarklocka? Det egna inflytandet är grunden. – Sen tar vi det därifrån. Vi måste se framför oss hur det ska bli för killarna när de inte längre bor hos oss. Som handledare kan man få en stark relation, då är det lätt att vilja hjälpa för mycket. Det är också viktigt att standarden är lagom: när de lämnar oss ska de klara sig på en egen och för det mesta liten ekonomi. En del pojkar har regelbunden kontakt med föräldrar och andra anhöriga via Skype, vilket underlättas av att de får Ipads i skolan, och att Haima bekostar tio minuter telefonsamtal i veckan. Men alla vill inte höra av sig, åtminstone inte medan de befinner sig i asylprocessen. Familjen finns ofta i farliga områden och nyheter som inga ungdomar långt borta från sina nära borde behöva få kan komma över telefonen. Kontakten kan också avbrytas utan att det går att få veta varför. Emma Eriksson konstaterar att en del av ungdomarna kan ha behov att få fokusera på livet här och nu. Framtiden är fortfarande så oviss och perspektivet att någon inte får uppehållstillstånd finns med hela tiden. Drivkraften på boendet är att skapa goda livsmöjligheter oberoende av var livet kommer att levas: – Vi frågar vad de vill bli och vi försöker uppnå så mycket vi kan i riktning mot målet under tiden de befinner sig här. Vår
Arbetsterapeuten nr 2 2016
To see the actual publication please follow the link above