TEMA: 80-åriga Greta äger 18 000 kvadratmeter mark på Järkö, varav 11 000 finns på land. Hon har bara kallvatten och utedass, men stormtrivs. En gång i veckan tar hon motorsnurran till Sturkö och handlar, hälsar på sin dotter och passar på att tvätta. brukar dra matvaror på pulka vintertid över ön. Men nu är det vår, i alla fall enligt almanackan, och hon lägger till med båten vid storbryggan strax nedanför det vitgrå trähuset. Tiden har stått stilla. Huset byggdes 1943 och är i princip oförändrat. Vedspisen knäpper. Ute är det bara ett par plusgrader, trots att det är slutet av april, men i huset möter en skön värme. De enda värmekällorna 10 är vedspisen i köket och täljstenskaminen i vardagsrummet där Greta eldar på kvällen, men termometern på väggen i hallen visar 20,6 grader. I köksfönstret mot nordväst blommar året runt mörkrosa pelargoner och från köksbordet är utsikten sagolik över viken och bryggan. Greta pumpar upp kallvatten för hand i köket och efter några tag rinner vattnet ur kranen ner i diskhon. Förra sommaren sinade brunnen. Då fick hon frakta allt dricksvatten i dunkar med båten över Killmafjärden. – Allt som ska göras måste göras med handkraft, påpekar Greta och sätter kaffekannan med vatten på en av de två gasolplattorna som kompletterar vedspisen. Äppel-, päron- och bigarråträd omger huset. En amerikansk rödlönn som Gretas morfar förde hem som planta från Amerika 1911 ger skugga på sommaren. Där var han tre år i början av 1900-talet och tjänade ihop pengar så att han kunde köpa en tredjedel av Järkö. För det är flera generationer som har bott på ön där hon vuxit upp. Hennes far och mor drev jordbruk som försörjde Greta och hennes fem syskon. Mellan fruktträden fanns åkerlappar där det bland annat odlades potatis. Allra helst hade hon velat fortsätta driva lantbruket på Järkö vidare. Men, det var inget för flickor ansåg hennes far, och där var det slutdiskuterat. I stället fick hon börja arbeta som barnflicka som 14-åring. – Jag vantrivdes så fruktansvärt. Det var tortyr att behöva bo i en liten lägenhet i Karlskrona när man jämför med det här, säger hon och sveper med handen ut över viken. Att skiljas från stillheten, öppna betesmarker, ljunghedar och den friska havsluften var svårt. Men livet rullade på. Hon gifte sig, fick tre barn och bosatte sig i ett hus på fastlandet, och skilde sig. Under många år besökte hon inte ön, och huset som fått ny ägare. Men längtan tillbaka fanns hela tiden, och 1986 blev hon erbjuden att köpa tillbaka huset och marken av den dåvarande ägaren. Och nu njuter hon. Hur en vanlig dag ser ut varierar. Hon rättar sig ”Det är den enda platsen på jorden där jag vill bo, och här vill jag dö. ”
Arbetsterapeuten nr 4 2016
To see the actual publication please follow the link above