mig av min erfarenhet i arbetslivsförberedande verksamhet för personer inom autismspektret. Det är en win-win-situation – studenternas kunskap, frågor och funderingar utvecklar mig också. 39 ”Anna är färdig om en månad och då är hon min kollega. Det måste vi ha med oss. Det är så häftigt.” FOTO: MARIKA SIVERTSSON på Sahlgrenska, det andra mötet blev en ”walk and talk” på Botaniska trädgården. – Walk and talk var otroligt kreativt, det vill vi gärna rekommendera. Vi tänker skajpa också, säger Liela. Båda har tidigare erfarenhet av mentorprogram: Liela som mentor för nyanställda och Anna som adept när hon startade eget företag. Att Annas önskemål styr ser båda som en förutsättning för en bra kontakt. – Jag har drivit två egna företag. Först som keramiker och hantverkare, och efter fyra års designstudier som produktdesigner med fokus på ergonomi och miljö. Jag hoppas att en kombination av mina erfarenheter ska bli en bra grund för att utvecklas på olika sätt inom arbetsterapin, berättar Anna. Just nu känner hon sig som mitt emellan två världar. Hon har ett jobb på gång. Tack vare VFU under utbildningen känner hon sig säker inför sina uppgifter. Att ha en chef, kolleger och fikaraster är däremot en ny situation. En spännande utmaning, som Anna Råland ser det. I samma ögonblick ringer Liela Bessas telefon. En kollega vill att hon ska komma för att träffa en patient. Liela gör en bedömning under samtalets gång och meddelar att hon kommer inom ett par timmar. Hon vet att det inte brådskar: patienten ska skrivas ut och behöver träffa henne före hemgången. – Vi arbetar ju i olika kon stellationer, med olika profe ssioner. Det gäller att vara närvarande och alert. Att göra bedömningar med utgångpunkt från den egna prioriteringslistan, och framförallt att sätta upp gränser. Liela fortsätter: – Det är vanligt att vara för ambitiös som ny, man vill lösa allas problem här och nu. Man vill göra sitt yttersta och har inte lärt sig prioritera. Vet inte vad som är mest akut att göra. Men det går inte att springa på alla bollar, då bränner man ut sig. På det här området har mentorn en viktig uppgift. Både Liela Bessa och Anna Råland påpekar att det är viktigt att se med ödmjukhet på kontakten och vad de själva har att tillföra den andra. Särskilt Anna ser en risk för obalans i relationen; medan en mentor kan frestas att sitta inne med svar på alla frågor riskerar adepten att förlora lite av sig själv. – Jag har ju erfarenheter och kunskaper, ett eget sätt att se på världen … det gäller att ta till sig lagom mycket, konstaterar Anna. Liela instämmer: – Anna har helt rätt. Vi har en speciell situation. Anna är färdig om en månad och då är hon min kollega. Det måste vi ha med oss. Det är så häftigt. Mentorprogrammet innebär att kontakten avslutas efter ett år. Ingen av dem tycker att det känns konstigt, trots att deras diskussioner är djupa och intensiva. – När året avslutas hoppas jag att jag har gjort ett bra jobb, så att min adept är säker när hon går ut på arbetsmarknaden. Detta är ett uppdrag jag har. Det ska ta slut. ¶ Kan du tänka dig att vara mentor? Magdalena Kydd, Stockholm – Ja, det skulle vara jätteroligt! Jag kan dela med Lena Nilsson, Stockholm – Mentorprogrammet är en jättebra idé, så ja, jag kan tänka mig att vara mentor. Mötet med människan får man kanske inte med sig från studierna. Det får man av erfarenhet – mentor i mänskligt bemötande. Helena Göransson, Stockholm – Absolut! När man börjar arbeta är det mycket man behöver lära sig och då är det en trygghet att kunna vända sig till någon med erfarenhet. Jag hade själv en mentor när jag var nyexaminerad, och det var jättegivande. Dessutom är det givande för mig att få ta del av ny och aktuell kunskap från utbildningen. Mentorn Liela Bessa och adepten Anna Råland hittar båda guldkorn i sitt utbyte. De är noga med att att mötas på ett jämlikt plan, där de bidrar med respektive erfarenhet och kunskap.
Arbetsterapeuten nr 4 2016
To see the actual publication please follow the link above