”Precis där, i glappet mellan behandling och jobb, borde vår yrkeskår finnas.” bredaste stället, skulle hon senare få veta. Cancern hade också spridit sig till lymfkörtlarna. Gabriella Hedberg berättar från början och tar allt i tur och ordning: Fast hennes historia är svår flyr aldrig orden, och fast vissa saker är omöjliga att göra begripliga för någon som inte själv har varit i samma situation, gör hon sitt bästa att förklara. – 11 augusti 2014 togs hela bröstet bort. Allt gick så fort och det var så mycket information att ta in. Det var oerhört omvälvande att så snabbt bli indragen i vården, samtidigt som jag kände att mitt liv höll på att gå under. Vården fungerade fint och hon har känt sig väl omhändertagen. Men behandlingen med cytostatika 18 blev mycket svår. Den medförde en livshotande infektion och en blodpropp i armen, men också stora påfrestningar på psyket. Maken och barnen kände inte igen sin fru och mamma, och det kanske värsta var att Gabriella inte heller kände igen sig själv. – Det var jobbigt att leva. Det var så svårt att vara jag. Jag klarade inte att uppfylla mina roller eller behålla mina vanor. Barnen var fem och sju år då och de förstod att jag var sjuk, de kunde ju se det på mig. Att jag var förändrad, att jag tappade håret … min kropp blev väldigt sliten. Den sista cytostatikabehandlingen innebar en stor befrielse. Gabriella Hedberg fick vila i sex veckor, sen tog strålningen vid. – Det gick bra för mig, jag fick inga skador. Jag blev väldigt lättad för det. Sista strålningen fick jag 25 mars 2015. 27 april, en månad senare, började jag arbeta på 25 procent. Fortfarande omtumlad, efter att ha mått så dåligt i sitt liv som hon inte trodde var möjligt, klarade hon inte av att själv definiera sina behov. Läkaren sa att det var dags att arbeta – ja, det var väl så då. Hon försökte leva upp till den förväntningen. Samtidigt ville hon inget hellre än att få vara frisk och få leva sitt liv precis som före sjukdomen. Som om den inte hade hänt. Men det går inte. I dag känner Gabriella Hedberg att någon borde ha bromsat, eller att hon åtminstone hade fått ha en arbetsterapeut vid sin sida som kunde ha hjälpt henne med struktur och strategier. Hon var inte samma person som före sjukdomen. Livet kunde inte bli likadant. Hon behövde hitta nya sätt att utföra sysslor, både hemma och på arbetet. Som patient hade hon ingen glädje av den egna yrkeskunskapen. Hon var trött och initiativlös efter behandlingen, och hon skulle ha behövt att kunskapen inom vården trädde fram och stöttade henne även efter att behandlingen var avslutad. – Alla reagerar olika. En del börjar arbeta lite smått under den tid då strålningen pågår medan andra är oerhört slitna. Jag skulle arbeta två timmar varje dag. Kontakten med klienterna har alltid fungerat bra, det är ju vad jag älskar med det häryrket. Men alla moment omkring det … jag visste inte hur jag skulle göra, var jag skulle börja. Efter rehab och en lång sommarledighet trappade hon ändå ned sjukskrivningen till 50 procent. Från mitten av augusti 2015 gällde fyra timmars arbete varje dag, med två patientbesök, journalskrivning, bostadsanpassningsansökningar … det höll en dryg månad. I slutet av september sjukskrevs Gabriella Hedberg för akut stress. Allt hade börjat snurra för fort, och timmarna på jobbet blev för många. – Jag hade symptom som kallas fatigue: försämrad kognition, kondition och minne, stort behov av sömn och vila, initiativlöshet och överkänsliga sinnen – ljud, ljus, lukt och smak. Jag förstod inte vad som hänt mig förrän jag av en händelse kom i kontakt med en person som höll i en återhämtningsvecka på Masesgården i Leksand. Det var där jag vaknade. Uppvaknandet innebar att hon äntligen kunde se klart på sig själv och sina behov. Den press att gå tillbaka till jobbet som hon kände efter nyligen avslutad behandling fick hon till sist kraft att stå emot och mindfulness och medicinsk yoga hjälpte henne att må bättre. Eftersom kroppen och psyket förändrats var hon också tvungen att omdefiniera sig själv. Hon var en ny kvinna, med nya sätt att röra sig i tillvaron. Hon gick från att hålla många bollar i luften till att bli en ”en sak i taget”- person. Som sådan konstaterar hon med stolthet att resultatet blir lika gott som tidigare: det är bara vägen fram till det som är annorlunda. – Den 11 januari kände jag mig redo att börja arbeta igen, men denna gång tog jag ett samtal med min chef om hur jag ville att min återkomst skulle vara. I det ingår att vi träffas varje fredag och utvärderar veckan, och att jag har en mentor som Gabriella Hedberg Bor: Huddinge. Familj: Man och två barn på sex respektive åtta år. Utbildning: Leg. arbetsterapeut med examen januari 2010. Arbetar på: Aleris Rehab Hallunda. Drivkraft: Ge mina patienter en meningsfull vardag för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.
Arbetsterapeuten nr 5 2016
To see the actual publication please follow the link above