19 har koll på mitt arbete och hjälper mig prioritera. Chefens reaktion var bestörtning: hur kunde hon ha missat vad Gabriella Hedberg gick igenom? Men Gabriella själv lägger ingen det till last. – Jag satt ju tyst där med mina formulär, vände på dem och visste inte vad jag skulle prioritera. Jag var alldeles för kritisk mot mig själv när jag inte klarade av mitt arbete, jag berättade inte att jag behövde hjälp. Från mars i år har hon arbetat 50 procent, för att sedan gå upp till 75 procent under hösten. Gabriella Hedberg ser stora problem i en sjukvård där läkarna som regel inte skriver längre sjukskrivningar än en månad i taget. Hennes egen insikt om vad en cancerpatient kan behöva efter avslutad behandling kom till stor personlig kostnad, och hon tycker att patienten ska kunna lita på att det finns en god kunskap om rehabilitering som dessutom tillämpas. – Precis där, i glappet mellan behandling och jobb, borde vår yrkeskår finnas. Liksom andra cancerpatienter har jag fått åka på onkologisk rehab i två veckor, men för många är det inte tillräckligt. I dag ser hennes framtid ljus ut. Av sjukdomen har hon fått insikter som sitter i märgen, och när hon arbetar med sina klienter relaterar hon sina erfarenheter direkt till patientens situation. Framför allt är hon mycket uppmärksam på acceptans. – Finns inte acceptans är det svårt att hitta nya sätt att göra saker. Då behöver man först arbeta med den så att patienten kan medverka till sin rehabilitering. Så var det för mig. Det är likadant för dem jag träffar i min yrkesroll. I dag har jag mycket större förutsättningar att se klienterna och att förstå hur deras tillvaro faktiskt är. ¶ När Gabriella Hedberg började jobba igen efter sin cancer drabbades hon av fatigue. Under en återhämtningsvecka på Masesgården i Leksand ”vaknade” hon och kunde se klart på sig själv och sina behov.
Arbetsterapeuten nr 5 2016
To see the actual publication please follow the link above