– Lärande organisationer tänker sig in i nya sätt att agera, och agerar sig in i nya sätt att tänka. Och så håller det på om och om igen, grundförutsättningen för kontinuerligt förbättringsarbete är att inget någonsin kan bli perfekt. Och för att sprida och införa nya arbetssätt behövs alltid lokalt arbete. Därför erbjuder Christer Larsson i sitt jobb som yrkesutvecklare inte något färdigt kursprogram, utan plockar in utbildningsinsatser när behovet uppstår. Han konstaterar också att medarbetare kan gå hur många kurser som helst, men om de nyvunna kunskaperna inte omsätts till verklighet händer ingenting. Och för att det ska komma hela verksamheten till del krävs att man systematiserar och pratar om de gemensamma arbetssätten. – Ny kunskap tenderar annars att stanna hos individer. Han poängterar att praxisbaserad evidens inte handlar om forskning, utan det är något du gör i den kliniska vardagen. Det finns inga kontrollgrupper, inga avancerade statistiska analyser och det krävs oftast inte mer än två A4-sidor för att sammanfatta förbättringsarbetet. Arbetsgruppen har också tagit fram en dokumentationsmall som gör det enklare att sammanfatta hela arbetsprocessen. Men vad utmärker arbetsplatser som främjar lärande och förändring? Dialogen är central. Det krävs en öppenhet att tänka fritt och ett klimat som inte bestraffar misstag och ”feltänk” – och ledningen måste vara positivt inställd till att medarbetare tar egna initiativ. Man måste också fundera över sina arbetsformer: Träffas vi tillräckligt? Är rätt personer med? Pratar vi om rätt saker? Det gäller även att komma bort från projekttänkandet, exempelvis att saker och ting ska ha ett tydligt slut. – Värderingar, visioner och mål måste vara accepterade på ett övergripande plan. Det är ett problem för organisationer att många går omkring med olika mål. Det krävs en gemensam förståelse, ända ner på individnivå, för vad vi ska åstadkomma för dem vi är till för. Christer Larsson fortsätter: – Människor måste få tillfälle att prata om sina idéer, även om de inte genomförs eller ens testas. Risken är annars att man blir motståndare till alla andras idéer. Undersökningar visar att det oftast inte är resultatet man är irriterad över i olika förändringsarbeten, utan bristande delaktighet i processen: ”Jag fick inte vara med och säga det jag behövde, i rätt tid.” Och även om förbättringsarbete aldrig tar slut måste den här texten göra det. Men hur? Jag prövar att lyfta fingrarna från tangentbordet … ¶ tak på Arbetsterapiforum an så att det är lätt att hitta de ämnen man är intresserad av. Bland temana återfinns bland annat: Arbetsliv och hälsa, Utbildning och profession, Sköra äldre – aktivitet och delaktighet, Förskrivningsprocess och bostadsanpassning, Vardagsaktivitet och teknik, Vardag i balans, Vardagsaktivitet och delaktighet, Implementering, Aktivitetsbalans, Bedömning och intervention, Hälsofrämjande perspektiv, Mångfald och hälsa, Perspektiv på delaktighet samt Barn och unga. Med andra ord finns något för alla. Dessutom finns det möjlighet att delta i workshoppar om exempelvis intervention, välfärdsteknik och instrumentutveckling. Det kommer också att hållas spännande inspirationsföreläsningar. I skrivande stund är två talare färdiga: arbetsterapeutforskaren dr Magnus Zingmark kommer att tala om arbetsterapi och hälsoekonomi och Lotta Dellve, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, fokuserar på hur verksamhetsnära ledarskap kan skapa bättre arbetsvillkor och bidra till lärande och utveckling. Inledningstalar gör Kerstin Tham, arbetsterapeut och rektor vid Malmö högskola, och Susanne Iwarsson, arbetsterapeut och professor i gerontologi vid Lunds universitet. Hela programmet (en preliminär version) finns som bilaga i det här numret av tidningen. 17
Arbetsterapeuten nr 7 2016
To see the actual publication please follow the link above