36 tvekade om vilken skillnad kognitivt stöd kan göra torde den tvekan varit som bortblåst efter att ha lyssnat på Kerstin Gatu, kursansvarig, och Andrea Andersson, studerande från distansutbildningen Anpassad IT vid Mora Folkhögskola. På sin dator visade Andrea, med lite stöd från Kerstin, bland annat hur hennes kurskamrater som inte kan läsa och skriva ändå kan mejla och kommunicera med varandra elektroniskt. Hon plockade fram bilder, recept på pizza, visade en lättillgänglig vädersajt. Kerstin berättade om hur utbildningen har fått deltagarna att växa, gjort dem mer självständiga, men också om oron för vad som ska hända när kursen tar slut. Än så länge finns ingen finansiering för en fortsättning. Hon påtalade också hur viktigt det är att stödpersoner och andra i omgivningen får utbildning på området. Seminariet avslutades med en paneldialog, inte en debatt, eftersom målet för dagen var att hitta vägar framåt. I den deltog Malin Ekman Aldén, vik. generaldirektör för Myndigheten för delaktighet, Maria Karlsson, vice ordförande för Logopedförbundet, Erika Dahlin, utredningssekreterare i Hjälpmedelsutredningen, Karin Flyckt, samordnare av funktionshindersfrågor på Socialstyrelsen och Sofia Ringvall, arbetsterapeut, ledamot i föreningen Kognitivt Stöd. Även dialogdiskussionen lyfte bristen på kunskap och att vård, omsorg och skola måste bli bättre på att identifiera behoven. Och att såväl förskrivare som annan personal måste få mer kontinuerlig kompetensutveckling på området, det visar inte minst en enkätundersökning som Sveriges Arbetsterapeuter gjort bland medlemmar som förskriver kognitiva hjälpmedel. Personerna som får kognitivt stöd måste också involveras mer än i dag. – När den enskilda är mer delaktig i förskrivningsprocessen kommer hjälpmedlen mer till nytta. Träffsäkerheten blir bättre, sa Karin Flyckt. Panelen var överens om att tillgång till stöd inte får vara en ekonomisk fråga. Erika Dahlin konstaterade att det ser väldigt olika ut i landet när det gäller ny teknik, vissa är generösa i förskrivningen medan andra begränsar sig till enbart medicintekniska produkter. Det är något som hjälpmedelsutredningen tittar närmare på, än så länge finns dock inga förslag. Malin Ekman Aldén lyfte även att samhället har väldigt låga förväntningar på hur personer med kognitiva nedsättningar, framförallt demens, ska leva sina liv. – Då frågar vi inte heller efter olika verktyg och stöd. Och det här är en grupp som har svårare än andra att själv kräva det de vill ha. Paneldialogen gjorde det också tydligt att det krävs mer samverkan mellan olika myndigheter, och att det inte är glasklart vem som ansvarar för vad i dag. Erika Dahlin berättade att det ingår i hjälpmedelsutredningens uppdrag att se över hur olika myndigheter arbetar med alla typer av hjälpmedel. Malin Ekman Aldén poängterade att i ett kognitivt tillgängligt samhälle måste det finnas alternativa sätt att utföra vardagstjänster på. Och berättade att Myndigheten för delaktighet just nu har en kampanj för hur handeln ska kunna underlätta för personer med kognitiva nedsättningar. – Jag tycker att man måste tänka på kognitivt stöd mer som en inställning, mindre än teknik. ¶ Professor Louise Nygård lyfte frågan om kognitiv tillgänglighet i det offentliga rummet. Arbetsterapeut Ingrid Andersson och eleven Izabella Svensson i ett samtal om kognitiva svårigheter och psykisk ohälsa bland unga. Dagen avslutades med en paneldialog.
Arbetsterapeuten nr 7 2016
To see the actual publication please follow the link above