Mer än bara teater Astroteatern är teatergruppen där unga med NPF får chans att visa sina konstnärliga talanger och utveckla sina förmågor till samarbete och kommunikation. Här kan den blyga testa att vara framåt och den som är rädd får öva på sitt mod. Text: Cecilia Brusewitz Foto: Martin Nauclér ASTROTEATERN − teaterverksamheten för unga med asperger och autism - har genrep för pjäsen Den som inte får finnas, gruppens tredje i ordningen. I den lilla teatern Olympia vid Odenplan är luften tät av den nervösa energi som hör till första mötet med publik. När Max Lundqvist öppnar kvällens föreställning med ”Eka mellan mina hjärtslag” så reciterar han dikter som för tankarna till Bukowskis humoristiska svärta och texterna andas levnadsöden kantade av missbruk och Max Lundqvist destruktivitet. Hans röst är kraftfull och språket intensivt och vackert. Han säger själv att han har lärt sig skriva bättre sedan han började arbeta med teatern men också att han har blivit bättre på att hantera sina känslor. — Jag har lärt mig att vara närmare mina känslor utan att må dåligt över dem. Jag försöker se objektivt på dem istället för att direkt bli glad eller ledsen över saker. Trots hans uppenbara begåvning var Max roll i ensemblen långt ifrån självklar i början. Marianne Scheja, teatergruppens regissör/dramaturg/pedagog, berättar hur han cirkulerade de första teaterträffarna hon höll. Nyfikenheten var lika påtaglig som distansen. — Vid tredje tillfället tog Max till slut kontakt och meddelade att han skrev och undrade om jag ville läsa. Jag sa ja och fick senare 500 sidor poesi på mejlen. Jag förstod att jag skulle läsa allt. Vid nästa tillfälle fick jag mycket riktigt frågan ”Har du läst? Allt?”. Jag svarade ja och sedan dess har Max varit med. Han är en viktig del av vår manusgrupp idag. Max är bara ett exempel på hur teatern har blivit en kanal för ett konstnärligt uttryck. Karl Nygrens häftiga monolog QUATTRO K är ytterligare ett. Monologen i fyra delar speglar fyra mäns olika skeden i livet och även här pulserar ett stort humoristiskt hjärta mitt i allvaret. Även Karl tycker att teatern har gett mycket skriver han i ett mejl efter en föreställning när han får frågan om vad teatern har lärt honom. — Jag har lärt mig att öppna mig mera för saker jag normalt inte är van vid. Jag lärt mig att slappna av och lita på mig och Marianne när vi är på Astroteatern och har blivit mera självsäker och mindre pessimistisk av teatern och skådespelet. Föreställningen avslutas med Amanda Larssons starka tragedi Den som inte får finnas, där vi möter en flicka som är på väg in i en psykos och hur hennes föräldrar och vänner inte förmår möta hennes signaler och egen förvirring. Amanda genomgick tidigare en depression och trodde att ”Jag har lärt mig att öppna mig mera för saker jag normalt inte är van vid” 10
Attention nr 3 - 2013
To see the actual publication please follow the link above