Det är en ständig kamp För tio år sedan förändrades Cecilia Lindbergs liv totalt. Hennes då treårige son Alexander fick diagnosen språkstörning. Likt samhället i stort visste hon väldigt lite om diagnosen. Hon fick snabbt sätta sig in i vad det innebar och vilka insatser som behövdes för att på bästa sätt stötta Alexander – både i och utanför skolan. ALEXANDER ÄR EN person som har ett stort socialt behov. Så har det alltid varit. Redan vid två års ålder var han social och gillade att prata med sin omgiv- ning. Ur hans lilla mun kom långa meningar och han hade mycket att berätta om. Omgivningen lyssnade och försökte febrilt förstå den lille talföre pojken, men misslyckades fatalt. Det var som att han hade utvecklat ett eget språk som ingen kunde förstå – inte ens hans mamma Cecilia. Hon fick då en magkänsla av att allt inte stod rätt till. Mycket riktigt, ett år senare konstaterades det att Alexander har en grav språkstörning. NÄR CECILIA FÖR FÖRSTA gången hörde att Alexander hade en språkstörning reagerade hon kraftfullt och känslosamt. – Först tänkte jag: ”Vadå störning, min son är ju inte störd!” Det var nog ordet jag hängde upp mig på. Det gjorde ont. Sedan kom sorgen. Jag kände sorg över att allt inte blivit som jag tänkt. Knappt hade tårarna torkat och diagnosen landat förrän Cecilia fick nästa uppslitande besked. – Vår dåvarande logoped gjorde klart för oss att Alexander troligen aldrig kommer kunna gå i en vanlig skola. Hon upplyste mig också om att det är lika bra att vi från och med nu ställer in oss på att få kämpa för precis allt. Logopedens okänsliga sätt att förmedla detta var uppslitande – samtidigt som det fick Cecilia att inse att det var dags att börja agera och påbörja sin och sonens kamp. HON KONSTATERADE snabbt att kunskapsnivån om språkstörning var för låg på Alexanders förskola och började se sig om efter alternativ. Hon hittade en välrenommerad språkförskola som drevs i Röda Korsets regi på Lidingö i Stockholm. Det visade sig vara ett högt söktryck på skolan och de hade få platser till förfogande. Cecilia chansade ändå och till deras stora lycka fick Alexander en plats. Han var då fem år och kunde säga fem till sju ord och använde endast tvåordsmeningar. De två åren Alexander fick på språkförskolan tror Cecilia varit helt avgörande för hans fortsatta utveckling. – När han varit på språkförskolan i två år så kunde jag prata med mitt barn! Han pratade hela meningar. Jag kunde gå med honom på café och vi kunde sitta och prata med varandra. Det var också glädjande att se att han äntligen fick riktiga vänner. Han var så mycket gladare. Cecilia vågar inte tänka på vart de kunde ha befunnit sig om det inte hade varit för de här två åren på språkförskolan. ATT GÅ IFRÅN en specialanpassad förskola till en kommunal skola blev inte helt enkelt. Trots att det på skolan fanns en relativt nystartad språklass. Kunskapsnivån om språkstörning visade sig återigen vara låg och de resurser och hjälpmedel som utlovats fanns inte. Cecilia – som själv är lärare – har kämpat för att få rätt stöd och insatser till Alexander. Det har blivit bättre i skolan för honom, men fortfarande inte helt bra. Cecilia har förmågan att tala för sig och har en outtröttlig kämparlust, vilket hon på vägen märkt att alla föräldrar inte har. – Jag har ju flera gånger träffat föräldrar som själva har egna funktionsnedsättningar och inte riktigt har förmågan att föra sin egen talan. Jag tycker det är förskräckligt att det ska hänga på förälderns förmåga att företräda sitt barn. De drabbar ju barnen oerhört. Orättvisan som uppkommer i och med detta har fått Cecilia att engagera sig politiskt i kommunalpolitiken i kommunen där hon bor. Hennes målsättning är att varenda unge med funktionsnedsättning ska känna till sina rättigheter och få det stöd det behöver. Text: Nina Norén Foto: Martin Nauclér Mamma Cecilia har kämpat med näbbar och klor för att Alexander ska få det stöd han behöver. 13
Attention nr 3 - 2014
To see the actual publication please follow the link above