Ensamresenären har högst status. Han behöver ingen guide som pekar ut vägen åt honom. Och ja, enligt schablonen är han oftast just en han. Det är ett manligt privilegium att kunna känna sig rimligt trygg. Det görs inte många filmkomedier om ensamresenären. Gruppresan, däremot… få saker är så löjeväckande på film. Taffligt ängsliga gruppresenärer som tofflar ut ur charterhotellen och betraktar meningslösa sevärdheter genom immiga bussfönster. Ensamresenären strävar efter det äkta och unika äventyret, gruppresenären efter tryggheten i den gemensamma förströelsen. men gissa vilka som lurar sig själva. Enligt modern turismforskning är en allt större andel av världens resenärer numera »post-turister« som vet att inget längre är »autentiskt«, att jordens alla globaliserade resmål blivit både upptäckta och återupptäckta och att dess invånare gjorts självmedvetna och redo att spela sina roller. Jorden är kartlagd av Google, recenserad av miljoner Yelp-användare, avbildad på Instagram och delad på Facebook. Vi är bortom det genuina. Post-turisten vet att smaka av – fast inte helt utan ironi – det helkommersialiserade smörgåsbord som resebranschen dukar upp. Och ser man på kryssningsresandet, som ökar stort just nu, är det knappast den genuina kulturen som lockar utan den spektakulära upplevelsen. Den må vara konstruerad, optimerad och överdådig, men den är kul, och framför allt skapar den kontaktytor mellan människor. reser man i grupp kan man prata om vad man är med om. Ensamresenären får grubbla på världens gåtfullheter själv. Jag behöver inte rannsaka mig länge för att inse att jag brukade vara den där ensamresenären, aningen blaserad och lite för påverkad av Paul Bowles Den skyddande himlen och diverse beatlitteratur som hyllar äktheten och ögonblickets magi. En sak som hindrat mig, och många andra män, från att kasta loss i gruppresornas dynamiska ocean är en banal ängslan över hur det skulle påverka min identitet. Reser man ensam vet man vad man får, i grupp blir du kanske en annan. Och du vet inte vilka du kommer att tillbringa din tid med. Men vad är modigt med att resa ensam? När jag nu i vuxen ålder faktiskt kan berätta att jag förflyttat mig enligt ett förutbestämt schema på temaresor med för mig okända människor kan jag också säga att det krävs mognad för att våga uppgå i gruppen. Och att det krävs mod för att hantera den typ av mänsklig spontanitet som uppstår i sällskap på resa, bland människor som tillsammans delar en upplevelse. Och att man blir rikligt belönad. Krönika Den smarta sällskapsresan I den »post-turistiska« eran av globaliserade resmål vinner spektakulära, gemensamma upplevelser över ensamma äventyr. Text Po Tidholm Illustration Christina Drejestam Vad är modigt med att resa ensam? Det är i gruppresan man vågar, satsar – och vinner. 7
Club Eriks Fanzine Vår & Sommar 2015
To see the actual publication please follow the link above