vore magiskt. Inte förrän nu förstår jag hur mycket en tidig erfarenhet av ett särskilt träd kan betyda. Mamma och pappa lyckades rädda tulpanträdet undan firmans röjningsiver på slutet av 70-talet. Det var stort. Trädets uppenbara livskraft trots dess murkna kärna visar sig ju ännu. Längs med grusvägen av Domaregårdens norra sida stod Sveriges äldsta popplar, möjligen planterade när huset bygg- des 1806. I en av popplarna utanför mitt fönster bodde en kattuggla, vars spöklika nattliga tjut man rätt och slätt fick lära sig att gilla. Trädkronorna på dessa träd sträckte sig så högt upp i himlen att man omöjligt kunde nå upp för att gallra gVWHUOHQƒ bort döda grenar, så vid varje höststorm och vid varje kraftigt åskväder väckte mamma oss till trygghet och samling i köket. Det hade ju hänt flera gånger att blixten slagit ner och stora grenar slagit genom takpannorna. Varm choklad, ostsmörgås och närhet i stearinljusets sken medan det ven och slog och ännu var livsfarligt att sova på ovanvåningen. Men jag var stolt att bo vid de där 200 år gamla träden. Det gjorde mig speciell och jag vet att jag skröt om det i nån uppsats på mellanstadiet och att det inte föll i god jord att göra sig märkvärdig. Barken bestod av djupa liksom plogade fåror. Poppelbladens prasslande, hårda blad på långa skaft var min barndoms tryggaste ljud. Och i den offentliga trädgården på Gullåker låg, snarare än stod Elefantträdet som ett urtidsdjur med långa halsar och svansar att rida på. Bladen stora som elefantöron. Längre in stod Mamutträdet som var det träd i världen som kunde bli högst. Under stora blodboken växte rutiga blommor. Och det första kärleksbrevet, från grannpojken, kallade till möte vid Apträdet - var annars - på torsdag klåkan fyra. Bara tanken på vad träden i min barndom betytt, lockar fram starka minnesbilder och en högtidlig känsla för platsens inneboende kraft. Men jag minns förstås också den sanna skräcken de där 50 metrarna i
Österlen 360 nr 3 - 2013
To see the actual publication please follow the link above