Malmös första ”riktiga” fotbollstjej Genom åren har jag intervjuat mer än en fotbollsspelare (manlig) som inte kommit ihåg särskilt mycket från sina karriärer: Första allsvenska matchen? Första landskampen? A-landslagsdebut? – gemensamt svar: minns inte! Camilla minns sin debut i Malmö FF: – Jag var bara elva år men fick spela med B-laget. Vi mötte Västra Klagstorp och jag gjorde matchens enda mål. Det enda jag inte minns är var matchen spelades. Jag har funderat på om det skedde på en plan som inte finns längre. Att jag minns det beror mest på pappas reaktion. Han blev så glad för min skull. Pappa omkom senare det året i en bilolycka. Camillas fortsätta karriär kan beskrivas som spikrak. In i MFF:s A-lag och debut i landslaget som 18-åring. Camilla var den första riktigt egenproducerade damspelaren i fotbollsstaden Malmö. Trots det var det nog få som anade vad som väntade den lilla kvicka och tekniska tjejen. När Sverige 1981 ställde upp i Nordiska Mästerskapet, som startade så tidigt som 1974, fanns Camilla med i truppen. Hon tillbringade delar av alla tre matcherna på bänken, Sverige vann alla. Men när hon kom hem fanns hon antecknad för tre A-landskamper. Hon hoppade in i de två första och startade i finalen mot Danmark men byttes ut. Det är tillåtet påstå att Camilla och Yvonne Lindqvist (Jitex BK, Mölndal) delade på en innermittfältplats… Debutmatchen var mot Norge och spelades i Karis i Finland. Ångrar inte tiden i Skellefteå Camilla var MFF trogen fram till att hon lockad av den sorts fotbollsfilosofi som kännetecknade Sunnanå SK. Fotbollen var den gemensamma nämnaren utvecklandet av spelarna koncentrerades inte till att dribbla och skjuta. Föreningen satsade också på spelarnas sociala utveckling. Camilla ångrar inte sitt val den gången. Hon stannade i Sunnanå i tre år innan hon återvände till Malmö FF för fyra år där hon utbildade sig inom försäkringsbranschen. Sedan flyttade hon tillbaka till Skellefteå och fortsatte arbeta med försäkringar. Hon blev Skellefteå trogen sammanlagt i 13 år. – Tiden i Skellefteå var mycket utvecklande för mig som människa, på alla områden. Jag slutade min elitsatsning 1997 men har aldrig lagt av med fotbollen, säger Camilla. Med den cynism som råder i dagens elitfotboll dyker säkert tanken, ”hon fick väl betalt för att byta klubb?”, upp hos en och annan. Camilla dementerar omgående: – Som jag tidigare sagt, jag har aldrig fått en krona för att spela fotboll! Idealen har hamnat i bakgrunden Camilla är på gränsen till att räknas tillhöra damfotbollens pionjärer. När damfotbollen startades i vårt land i början av 1970-talet (i vart fall organiserades enligt rådande mönster) hördes ofta, ”vi ska inte bli som herrarna, kamratskap är viktigare än poäng, det ska inte förekomma några övergångspengar”. Plus en del andra mer eller mindre ädla motiv som ansågs viktigare förhålla sig till än att traska i herrfotbollens spår. I dag vet vi att damfotbollen sakta håller på att b li en kopia av herrarnas sätt att spela. Och inte mindre till att vara – varför blev det så? – Med mitt sätt att se har det varit oundvikligt. Damfotbollen har fått en utveckling som vi är glada för och där Sverige har varit ett föregångsland. Samtidigt är de värderingar vi gjorde på 1970-talet och åren närmast därefter, på elitnivå, inte aktuella av flera skäl. Inte minst internationaliseringen. När de stora fotbollsländerna kom in i bilden förde de med sig sina länders värderingar, inte våra, menar Camilla som menar att jämställdheten också spelat en stor roll. Det är också nödvändigt lägga till att damfotbollen till skillnad från herrarna från början haft stor konkurrens från USA. En nation där svensk klubbkultur i stort sett är okänd för att inte tala om ekonomisering. Camilla och hennes jämnåriga kämpade till exempel hårt för att få kompensation för förlorad arbetsförtjänst. Camilla menar att den starka klubbkänsla som fanns när damfotbollen var ung många gånger inte finns kvar. Då var det ofta tjejerna som ville spela fotboll mot övriga världen, ”Tjejer ska inte spela fotboll”. Bland dem som var emot märktes inte sällan föräldrar. I dag bejakar flickornas föräldrar mer sina döttrars rätt att spela fotboll på samma villkor som pojkars. – Hade inte pengar kommit in och hjälpt till att utjämna förutsättningarna hade damfotbollen aldrig nått dit den kommit i dag, säger Camilla och håller med om att den starka klubbkänsla som förr fanns ersatts av lagkänsla. En annan likhet med herrfotbollens 1950- och 1960- tal är att de direkta ersättningarna är relativt små när en kvinnlig spelare byter klubb. Däremot är hjälp att skaffa bostad, arbete eller möjligheter att studera starka och tillräckliga argument. Åtminstone för övergångar på nationell nivå. Vill inte till eliten igen När Camilla återvände till Skåne började hon att spela i Skurups AIF. Det gick bra för både laget och Camilla. De nio budorden – till alla fotbollsföräldrar 1. Följ med på träningar och matcher. Ditt barn sätter stort värde på det. 2. Håll dig lugn vid sidlinjen. Låt barnen spela. 3. Uppehåll dig längs ena sidlinjen. Håll avstånd till ledare och spelare. 4. Respektera ledarnas beslut. Var positiv och stöttande. 5. Respektera domarens beslut. Se domaren som en vägledare. 6. Skapa god stämning vid match/träning. 7. Fråga barnen om matchen var kul och spännande. Fråga ALDRIG efter resultatet. 8. Stöd föreningen i dess arbete. Din insats blir värdesatt, inte minst av ditt barn. 9. Kom ihåg: Att det är ditt barn som spelar fotboll och inte du. 10 Skånebollen nr 3 # 2016
Skånebollen nr 3 - 2016
To see the actual publication please follow the link above