Portugals eventuella möjligheter att äntligen vinna något stort ansågs hänga på hur Ronaldo lyckades. Han får klart godkänt för turneringen men det var varken han eller andra superstjärnan i laget, Pepe, som fixade guldet. Det tidigare för de flesta av oss okända namn som målvakten Rui Patricio och ytterbackarna Cédric och Guerreiro som var de stora namnen. Kanske för att de spelade på samma premisser som Wales och Islands spelare – EM var för dem en chans att skapa sig större namn! Portugal bättre utan Ronaldo Utan att skämmas ett dugg trodde jag att EM-finalen var slut för Portugals del då Ronaldo tvingades lämna planen. Men icke – istället blev Portugal ett kollektiv som stundtals passiva fransmän (allra mest passiv var förbundskaptenen Didier Deschamps) inte rådde på. Utan Ronaldo blev Portugal ett hundraprocentigt lag – vem anade den utvecklingen? Med facit i hand var det kanske fler lag som skulle mått bra om stjärnan försvunnit. Utan att jag för den delen önskar att de skulle drabbats av skador. Under den märkliga period då Sveriges förbundskapten hetat Erik Hamrén har vi samtidigt haft vår genom tiderna kanske individuellt skickligaste spelare i truppen. Ändå lämnar Hamrén – och Zlatan! – efter sig ett facit som inte glänser vid sidan av tidigare årgångar. Skickliga årgångar som klarade att ta fram begreppet lagmoral. Vilket räckt långt några gånger. USA 1994 är ett exempel. Sverige lyckades inte I statistiken från EM-slutspelet i somras hamnar Sverige i nära nog alla jämförelser på den undre halvan. Oftast till och med på den sämsta fjärddelen: ett enda lag, Ukraina, gjorde färre mål än Sveriges av Irland tillverkade självmål. Intressant är att Sverige vad det gäller bollinnehav finns på den övre halvan med 52 procent. Tyskland toppar inte alls överraskande den tabellen med 63 procent, när tyskarna är ena parten kan man tala om att ”låna ut” bollen. I övrigt är det ingen fördel att ha bollen mycket: Spanien och England kommer närmast Tyskland med 61 respektive 59 procent. Minst tid att ha bollen i egna laget redovisas av Island med 36 procent. I gengäld räddade Islands målvakt Hannes Halldorsson flest skott/nickar, 36. Sverige toppar också tabellen över minst vunna tacklingar, fem på tre matcher. Lika illa ser tabellen ut vad det gäller att ha tagit bollen från motståndaren. Sverige gjorde det 105 gångar, Island 221 medan Portugal var bäst med 329 erövrade bollar. I listan över spelare som sprang mest tar två svenskar plats bland de fem främsta. Det är så positivt att de måste nämnas. Erik Johansson kom upp 32,1 km och Albin Ekdal i 31,9. Det ger dem placeringarna tre och fem, mest sprang Frankrikes Kingsley Coman med 32,8. Möjligheten att fylla halva tidningen med EM-statistik fanns och hade för en del läsare säkert varit intressant men vi avstår. Bara en sista påminnelse om kvalet. Tre lag gick vidare från Sveriges grupp. Sammanlagt tog de i slutspelets gruppspel tre av 27 möjliga poäng i slutspelets gruppspel jämnt fördelade på Österrike, Ryssland och Sverige. Granqvists stora genombrott Nu är det dags att rikta blicken framåt. Nytt kval (för VM) hinner starta innan ni läser det här. Holland är i ungefär samma situation som Sverige efter att ha missat EMslutspelet. Med tanke på Hollands normala förmåga ser jag vilja och fantasi som nödvändiga ingredienser i Janne Anderssons första tävlingsmatch som förbundskapten. Zlatan, Andreas Isaksson, Kim Källström och Pontus Wernbloom står inte längre till förfogande. Betyder det vargatider? Nej!!! Källström har alltför sällan fått ut allt av sin förmåga i landskamper och Wernbloom är än mer begränsad. Han var i inledningen av sin karriär stark i anfallsriktningen. I sin debutmatch i landslaget gjorde han två mål mot Ungern. Efter 48 matcher (övervägande delen inhopp) står det fortfarande en tvåa i kolumnen över gjorda mål. Zlatan är inte oersättlig Zlatan har fått Guldbollen, som årets främste svenske spelare, nio år i rad. Det säger en del om hans suveränitet. Dessvärre har han alltmer sällan redovisat sin förmåga i landslaget: Vad vi kommer att minnas honom mest för är hans skickliga avslutningar – mot Ungern, mot England, mot Danmark. Göra honom till lagkapten var ett sätt att neutralisera hans negativa sidor som praktiserats av många före Erik Hamrén. Om effekten blivit den väntade är jag mera tveksam till. Jag spekulerar i att Zlatan i vissa avseenden men på många områden haft en förlamande inverkan på lagkamrater. Exempel: det första Jimmy Durmaz och Erkan Zengin som bollförare gjort är att ha sökt Zlatan med blicken. Många gånger har andra alternativ stått till buds men det har de inte upptäckt. Detta, och mycket annat, har gjort det svenska spelet förutsägbart. Jag vill inte kritisera spelarna alltför hårt – det har varit Hamréns uppgift att hitta vägar ut dilemmat. Vilket han inte gjort. Två, som minst, raska innermittfältare kan vara nyckeln till ett mera oförutsägbart svenskt spel. Vi behöver också några snabba yttermittfältare. Kan John Guidetti skolas om? Eller Martin Olsson – betydligt mer till sin fördel i offensiven än inom egna straffområdet. Emil Forsberg är i sina bästa stunder bra men blir alltför ofta ”osynlig”. Backar är det – för att vara Sverige – riktigt gott om för tillfället. Mikael Lustig, Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson, Oscar Wendt, Pontus Jansson, Emil Salomonsson, Anton Tinnerholm, Pa Konate och kanske Behrang Safari – så gott Skånebollen nr 3 # 2016 27 FOTO: Lurii Osadchi/Shutterstock.com Erik Hamrén.
Skånebollen nr 3 - 2016
To see the actual publication please follow the link above